Det sitter några äldre sköna snubbar utanför Jörgens Cykel, de kunde vara hämtade från ”Söderkåkar” eller kanske ”Kvartetten som sprängdes”. Eller en kul svensk 30-talsfilm. Livet går sin gilla gång i den lilla staden, man pratar om det man ser, det man vill, det man drömmer lite om. Mest av allt, och till slut, mitt i all excentricitet – man bryr sig. Det är goa gubbar med hjärtat på rätta stället.

Där finns också Jörgen (Torkel Petersson) som äger cykelaffären, en lite yngre kollega, som inte riktigt har hittat hem i sin manlighet, trots F-skattsedel, huslån, fru, villa – han är den som säkrat med både livrem och hängslen, utrustad med både cykelhjälm och en överbeskyddande mamma. Han drömmer om att bli lite mer av en Vardags-Bronson, våga sätta ner foten, bli en man. Det är vad han tror förväntas av honom. Hemma, på jobbet.

Farsan Aziz (Jan Fares) vet hur Jörgen skall tränas, gå den hårda skolan. Farsan Aziz är mellan 50 och 60, lätt överviktig, fick sin manlighet med modersmjölken – rätt mycket av den sitter fortfarande i mustaschen. Han vill gärna ha en kvinna igen, änkeman sedan några år. Hans metoder när det kommer till att uppvakta kvinnor är rätt okonventionella – eller rättare: de var konventionella på 50-talet. I Mellanöstern.

Hans son Sam (Hamadi Khemeri) och sonhustrun Amanda (Nina Zanjani) står i färd med att adoptera – något som Sam inte riktigt klarat av att berätta för sin pappa. Ännu. Amanda tvingas tills vidare bära en kudde under klänningen (det är inget riktigt fräscht kvinno­porträtt).

Sam lever i tron att hans manlighet går förlorad med sanningen – att han inte kan avla som vilken annan hingst som helst. Hans pappa skulle se ner på honom. Ja, fan vet, faktiskt.

Så ser hjulen ut som snurrar i den här farsen, Josef Fares och Torkel Peterssons manus skriver bitvis in sig i en trevlig svensk genre (minus pilsner), även om det bitvis går alldeles för lusigt för att räcka hela vägen fram. ”Farsan” är betydligt mindre pajig och barnslig än till exempel ”Kopps”, som inte sällan såg ut och verkade som en barnfilm, däremot fungerar inte manuset som ren komedi, eftersom Fares–Petersson samtidigt gärna vill stryka under en del mörkare drag i berättelsen, här skall plötsligt in en hel del melankoli och vemod, sorg och saknad.

Det blir till rena farthindret.

Det är å ena sidan för lite sot för att bli en renodlat svart komedi, å den andra aningen för mycket svärta för att bli en ren och fungerande fars – men det brister som sagt mest i tempot. Det går lite för långt mellan varven, mellan de riktigt bärande farsscenerna, det måste snurra betydligt kvickare för att hålla formen. Ja, det varvas ner rätt rejält ibland, och då vet man inte riktigt i vilken genre man över huvud taget befinner sig i. Det blir bara ett mulligt mys, utan styrsel.

Här finns några scener som har ambitionen att bli klassiska, ingen som ser ”Farsan” kommer någonsin att glömma Torkel Peterssons nybrutala sätt att blanda en sallad och göra dressing på. Och farsan Aziz kommer givetvis alla att omsluta i sin famn, Jan Fares gör honom med älskvärd tydlighet, hans famlande och hans fumlande parar sig perfekt med hans rätt reaktionära och cementerade syn på livet.

Det mulliga myset gör också att alla ser ut att trivas fint med sina uppgifter, ingen faller utom ramen, även om Fares–Petersson har extremt svårt att skapa några som helst kvinnliga former. Tjejerna ser mest ut som staffage, portar som pojkarna kan åka slalom emellan i all sin briljans. Farsans världs­åskådning skulle väl beskrivas – inte befästas?

Josef Fares är fortfarande mycket ung, har gjort många imponerande insatser, och har hur mycket som helst att ta itu med i fortsättningen. Jag tror dock han skall passa sig för att försöka bli för smart i sin ambition att kliva över genrergränser, mixa dialog, blanda stilar. Han har sin egen stil, med den kan han göra både drama, komedi, action och ren fars. Hjärtat tycks han också alltid ha på rätta stället.