Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

Filmrecension: Boken ”Yarden” som drama

Foto: Triart

Filmatiseringen av Kristian Lundbergs självbiografiska skildring är bedrägligt lugn. Men under ytan lurar ett fritt fall, ett modernt statarsystem, skriver Hynek Pallas.

Drama
4

”Yarden”

Regi: Måns Månsson

Manus: Sara Nameth. I rollerna: Anders Mossling, Axel Roos, Hilal Shoman m fl. Längd: 1 tim 20 min (från 15 år).

Det vilar ett bedrägligt lugn över Måns Månssons ”Yarden”. Filmen är inkapslad i dovt industriellt dunkande som skapar ett obehagligt avtrubbat tillstånd – som att vara instängd i magen på en supertanker.

Det är passande. Kristian Lundbergs självbiografiska roman från 2009 om en författare som efter restskatt och olönsamt skrivande tar timanställning i ett bemanningsföretag var också mer tillstånd än drama med klassiska kurvor. En existentiell nedstigning i arbetslivets absoluta botten på bilparkeringen Yarden i Malmö hamn.

Läs intervju med Anders Mossling som gör huvudrollen här

Skulle man vid läsningen ha funderat över en regissör att skicka ner på detta djup, var Måns Månsson ett självklart val. Från skolfilmen om sportkommentatorn Lasse Kinch 2004, över dokumentären ”H:r Landshövding”, briljanta ”Hassel – Privatspanarna” till fjolårets hybridfilm ”Stranded in Canton” har det alltid stått en ensam man i centrum och tillstånd har gått före dramaturg-dogmatik. ”Stranded...” skapad tillsammans med kinesen Li Hongqi fick för övrigt aldrig svensk biodistribution men är ett avlägset globalt syskon till ”Yarden”. Även här syns rättslösa arbetare och utsatthet när en kongolesisk affärsman jagar en deal i kinesiska Kanton.

Foto: Triart Hilal Shoman och Anders Mossling. Foto: Triart

I Sara Nameths manus har mannen i ”Yarden”, spelad av Anders Mossling, fått nästan allt privatbiografiskt bortskalat. Kvar är glimtar ur vardagen med tonårssonen och hunden Zlatan.

På kort tid och liten yta mejslar Månsson ändå fram det väsentliga med små medel. Det som i boken är ett lågmält manifest för kollektiv, arbetsrätt och mänskligt värde är här effektivt reducerat till en stark buljong. Nu är ”Yarden” som ett kapitel i Studs Terkels reportagebok ”Working” från 1974, där den amerikanske journalisten intervjuade folk om deras arbete.

Terkel hade inte varit nådig mot dagens Sverige. ”Yardens” huvudperson har inte längre ett namn, bara anställningsnummer: 11811. Uppgifterna på den enorma parkeringen där fabriksnya bilar lossas förklaras aldrig. Små män i orange overaller syns mot rader av skyddsklädda vita fordon i fotografen Ita Zbroniec-Zajts vackra, stora bilder. Männen tilldelas uppdrag av kontoret – backar, parkerar, tvättar. De får inte gå in och värma sig när jobbet är utfört.

En förnedrande känsla av förvirring – Josef K på timanställning – sprider sig när man ser lunchrusningen till mikrovågsugnarna där val av kö avgör om du hinner äta. Plötsligt avaktiverade passerkort signalerar att du har blivit uppsagd. Bonussystemet bygger på att du ska ange sina kollegor.

Under det bedrägliga lugnet i ”Yarden” lurar fritt fall. Ingen trygghet för den som får sparken efter chefens nyck. Vare sig han skriver en recension eller parkerar bilar.

 

Dialogen är knapp. Obekvämt tafatt när 11811 pratar med sonen. Krypande när han ska tala med cheferna. Men Månssons styrka har alltid legat i betraktande, och egentligen är Anders Mosslings ansikte allt vi behöver. Jag kan tänka mig att finansiärer har slitit sitt hår, men det är smart att använda en så pass okänd skådespelare. Vi har inga förväntningar, fyller inte ut konturerna med annat än det vi ser: svårtolkade drag som balanserar mellan det sorgsna och det nästan opassande roade.

En hobby har skrivits in i filmen – huvudpersonen ägnar sig åt dykning – och det är svårt att missa metaforen. Varken samhällen eller människor orkar den nedbrytande process arbete på dessa villkor innebär. Under ytan är man på begränsad tid. Ändå skippas de mest förnedrande scenerna ur Lundbergs bok. Det är knappast en högljudd och upprorisk klasskildring, som ”Äta sova dö”. Till och med en utmätning tas med resignerad ro. Dessa medvetet kapade dalar (och toppar) gör att det känns desto mer när sonen sävligt och under lugg vänder sig mot fadern: ”Du kan inte ens behålla ett invandrarjobb.”

Ja, nog fångar ”Yarden” underklassen av i dag. 11811 ser ut att vara den ende som inte invandrat. Och vi får en glimt av världen under de vita anställningarnas botten när han hjälper kollegan Hilal med informellt cv-skrivande. Samtiden kliver också in med absurda och jobbigt komiska kliv, som i en förtjusande vidrig scen i takrestaurangen på Kronprinsen där chefen spelar Sverigedemokraternas vallåt ”Vi är på gång nu!” på en personalfest. Nedanför blänker Malmö.

Under det bedrägliga lugnet i ”Yarden” lurar fritt fall. Ingen trygghet för den som får sparken efter chefens nyck. Vare sig han skriver en recension eller parkerar bilar. Och de ord som utbyts mellan kollegor betyder inte vänskap. För aldrig är rasism så lätt att underblåsa som i ett samhälle där otrygga människor ska konkurrera om smulor.

Det är nog den största förtjänsten med ”Yarden”. Filmen ser ut som om den skulle kunna vara en dystopi, men livet i den skildras jordnära. Eller som Lundberg skriver i förordet till en nyutgåva av boken: ”Det svenska statarsystemet avskaffades 1945. Idag kan vi se hur ett liknande system har skapats.’’

Mardrömmen ligger inte i någon framtid. Den är här.

Se mer. Tre andra filmer om en ­brutal arbetsmarknad: