Andlig nöd vid Stureplan. "Darling" är en klasskildring som kliver rakt in i samtiden med ett bultande hjärta bakom den strama, cyniska fasaden. Helena Lindblad ser en stark debut.
Eva är 20-nånting, bor på Östermalm, umgås med andra blonda tjejer med dyra handväskor och killar med backslick, dricker latte, går ut på Stureplan, jobbar i Gucci-butiken. Eller jobbar, förresten, snarare fördriver arbetstiden med att prata i mobilen och träffa kompisar som kommer in i butiken.
Femtioplussaren Bernard är inte lika lätt att placera. En ingenjör som blivit uppsagd lite för lång tid före pensionen. Nyskild. Ensam i en svindyr förortsvilla som inte går att sälja, förmodligen för att det futuristiska skräckscenariot "höjda räntor - sänkta huspriser" har drabbat honom.
Hur stor är chansen att Eva och Bernard ska mötas och se varandra? I verkligheten? Den övertygande "Darling" får det konststycket att verka fullt möjligt. "En mörk societetskomedi", kallas filmen. Men den handlar om mycket mer, och är mycket intressantare än kodord som "bratskultur", "Stureplan" och "drinklista" låter ana.
"Darling" är faktiskt precis den klasskildring många har frågat efter, en klasskildring som kliver rakt in i samtiden med bultande hjärta bakom den strama fasaden. Den skildrar också något så udda i svensk film som arbete i sin mest påtagliga form. Här är jobben inte bara något som är till för att karaktärisera en rollfigur, som det ofta brukar vara, utan något som faktiskt styr tillvaron.
Utan arbete, ingen lön. Och utan lön går det snabbt utför. Det gör det för Eva, trots att hon borde vara försäkrad mot sådana olyckor tack vare sin klass. Men hierarkierna på Stureplan är lika hårda som på andra ställen för dem som inte håller måttet. Kanske värre.
Naturligtvis handlar det om moral och andlig nöd, men varje antydan till moraliserande övertydlighet pareras av det exakta, tillbakahållna skådespeleriet hos huvudpersonerna. Ytterligare ett intressant konventionsbrott är att ingen av dem är särskilt lätt att känna sympati för, även om man lär sig känna starkt för dem till slut.
Ni måste se och höra den suveräna nykomlingen Michelle Meadows droppa överlägsna, bortskämda oneliners med uttryckslöst ansikte samtidigt som det blir allt kallare och tommare omkring henne för att förstå precis hur bra det här är. Och se Michael Segerström i en fantastisk, tung tolkning av den bortkomna, lätthunsade Bernard. Min skånska mamma skulle säga att han är en sådan "som lärt sig ställa sig sist vid smörgåsbordet". Så provocerande fel i vår jagstarka tid, samtidigt som han är så gripande med all sin värme och välvilja.
Extra plus för att "Darling" döljer den låga budgeten med stilrent foto, väl valda miljöer och stämningsskapande panoreringar över ett kallt Stockholm. En magisk scen, där Evas och Bernards blickar möts i ett enda förbiilande och samtidigt evigt försonande ögonblick - hon i en stadsjeep, han sittande vid fönstret i en SL-buss - håller högsta klass. Att regissören Johan Kling inte lämnar oss där är kanske lite synd, men en randanmärkning i en debutfilm som är genuint lyckad på alla andra plan.