Filmrecensioner

Filmrecension: ”Efterskalv” med Ulrik Munther

John (Ulrik Munther) med sin pappa, spelad av Mats Blomgren.
John (Ulrik Munther) med sin pappa, spelad av Mats Blomgren. Foto: Lukasz Zal

Psykologisk skärpa, elegant dramaturgi och effektiv iscensättning. Magnus von Horns nattsvarta drama är en imponerande debut som kommer att ge ett långt efterskalv.

Drama
4

”Efterskalv”

Regi & manus: Magnus von Horn

I rollerna: Ulrik Munther, Mats Blomgren, Loa Ek m fl. Längd: 1 tim 40 min (från 15 år).

Enligt Nationalencyklopedin är efterskalv ”en serie av mindre jordskalv som i närheten av ett huvudskalv följer efter de flesta större ytliga jordbävningar. Efterskalv utgår från ett djup av 0–70 km och kan pågå i flera dagar, veckor, månader och till och med år efter huvudskalvet.”

Den tonårige bondgrabben John har ett brott på sitt samvete. Ett dåd som likt en tyst men förödande jordbävning har skakat om hela hans hemby i grunden. Det finns bara ett dödsoffer, en jämnårig flicka. Men många är drabbade.

När John återvänder hem efter avtjänat straff upptäcker han att efterskalven fortfarande påverkar människorna i hans omgivning. Det gäller inte minst hans familj, ett manskollektiv med tre generationer stumma, ställda män och pojkar som inte någonsin verkar ha haft någon vidare möjlighet att nå varandra.

Minnet av hans handlingar ansätter förstås också den döda flickvännens mamma, plågsamt isolerad och förvriden i sin sorg. Liksom de gamla skolkompisarna som omöjligt kan förhålla sig neutralt till killen som dödat en av dem, och nu plötsligt är tillbaka som om inget – och ändå allt – är förändrat.

Långfilmsdebuterande Magnus von Horn sparar ingen med sitt stenhårda, knutna och nattsvarta drama som sturskt vägrar erbjuda någon traditionell försoningsgest. Han är särskilt hård mot filmens vuxna, oavsett om det gäller Mats Blomgrens pappa som hela tiden misslyckas med att kommunicera utan att skälla och inte på något sätt kan dölja hur svårt han har att älska sin son.

Inger Nilssons rektor, trevande i sin välvilja men oförmögen att dölja sin egen rädsla, förmår inte heller vara riktig vuxen. För de medelålders rollfigurerna är John och hans handlingar elefanten i rummet som ingen vill kännas vid eller ta riktigt ansvar för. Att man nästan känner sig lättad över att ungdomarna i filmen åtminstone kan kommunicera med knytnävar och stenkastning säger en del om hur skoningslös ”Efterskalv” är på många sätt.

Det riktigt utmanande med filmen, som åskådare, är att man får fylla i luckorna i dramat kring John själv. von Horn undviker sorgfälligt all form av enkel psykologi och didaktiska förklaringsmodeller. Vilket kan vara mer eller mindre plågsamt beroende på vilka erfarenheter man har i bagaget. Minnet av tidningsrubrikerna och grannpratet efter ett liknande ungdomsdåd, det så kallade Sturebymordet som begicks några hundra meter från mitt dåvarande hus och inom synhåll för barnens skola, gör sig plötsligt påmint trots att jag intensivt försökt förpassa det till de stängda regionerna.

Läs mer: Magnus von Horn: ”Film handlar om magkänsla, inte om snygga ord”

”Efterskalv” är ett slags filmkonst som vilar på ett traditionellt naket och avskalat europeisk filmberättande med fokus på individen i en samhällelig klasskontext. Däremot är den inget moraldrama i den klassiska traditionen där man till exempel hittar filmer som Kieslowskis ”Dekalogen”. ”Efterskalv” handlar inte om rätt eller fel, utan försöker i stället mäta och väga mer svårhanterliga känslor och egenskaper som förmåga till medkänsla, människokärlek och empati i extrema situationer.

Magnus von Horn kliver in i den här filmtraditionen med imponerande säkerhet och psykologisk skärpa. Han låter elegant dramaturgi och iscensättning gå hand i hand. De distanserade bilderna med mycket luft, rymd och avstånd som enbart ackompanjeras av miljöljud, skärper det icke-intimiserande tilltalet. Den polske fotografen Lukasz Zal gör ett helt annat, men nästan lika övertygande, jobb än det han gjorde med Oscarsbelönade ”Ida”.

Den fina blicken för subtila detaljer gör ”Efterskalv” än mer övertygande, som till exempel hur den torftiga inredningen i Johns hem skiljer sig från hans offers medelklasshem präglat av det vitmålade, borgerliga ”ljust och fräscht”-idealet.

Den säkra personregin och väl valda skådespelare är pricken över i:et. Den filmdebuterande artisten Ulrik Munther gestaltar John med en blandning av slutenhet, kyla, undertryckta aggressioner och skörhet som är perfekt i ett drama som låter sympatierna bölja fram och tillbaka. Även vuxenrollerna är imponerande, främst kanske Mats Blomgren som lyckas säga mycket med små medel, men även Ellen Jelinek som den döda flickans mamma är starkt närvarande och sevärd.

I ”Efterskalv” kolliderar det ofattbara med det vardagliga och det omänskliga med det djupt mänskliga.

Se mer. Tre andra mörka dramer som söker försoning:

Svenska ”Sebbe” (2010)

De belgiska bröderna Dardennes ”Sonen” (2002)

Britten Ken Loachs ”Sweet sixten” (2002)