Filmrecensioner

Filmrecension: ”Macbeth” med Michael Fassbender

Michael Fassbender och Marion Cotillard som det mordiska paret Macbeth i filmen som spelats in i Skottland.
Michael Fassbender och Marion Cotillard som det mordiska paret Macbeth i filmen som spelats in i Skottland. Foto: Jonathan Olley

Nya ”Macbeth” är storslagen, smart och trogen originalet, men även oformlig och producerad av en bransch som litar för mycket på stjärnglans, skriver Kerstin Gezelius.

Drama
3

”Macbeth”

Regi: Justin Kurzel

Manus: Jacob Koskoff. I rollerna: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Paddy Considine, David Thewlis, Sean Harris, m fl. Längd:1 tim, 23 min (från 15 år).

Ett genidrag i ”Game of thrones” är den där ständigt återkommande bilden av själva tronen som alla slåss om: En blandning av en gral och en törnekrona, men med taggarna vända utåt, placerad under ett vagt satanistsymboliskt glasfönster.

Det kunde vara den tron som Macbeth åtrår så hett men som förvandlas till ett tortyrredskap när alla mord han begår börjar bryta ned hans psyke. Titeln ger liknande associationer: till Kurosawas klassiska tolkning av Macbeth, ”Blodets tron”, ”Throne of blood”.

Tronen drar trots att alla som hamnar där blir galna eller dödade. Den är ett slags äregirighetens svarta hål.

Australiska Justin Kurzels nya filmatisering av Shakespeares ”Macbeth” etablerar aldrig någon sådan bild, något att åtrå. Kung Duncan presenteras som en enkel, vänlig man (David Thewlis har aldrig varit så harmlös) som kommer ridande till Macbeth (Fassbender tolkar honom som en krigare och ledare av unga som förlorat sitt eget enda barn), som visserligen bor ännu enklare, inte i ett slott utan ett tältläger.

Är kungens position värd att mörda för? Eller är det snarare illusionen av makt som drar? Ordet ”kung” får i alla fall den svartmålade Macbeths ansikte att spricka upp i ett skrämmande och charmigt grin när häxorna hyllar honom. Och när han och hans ambitiösa lady väl kröns till kung och drottningen kan man också se hur deras huvuden längtar efter kronornas tyngd som en alkoholist suktar efter dagens första glas.

Under några välsignade ögonblick uppstår ett ekvilibrium; innan striden för att erövra makten övergår i den ännu blodigare kampen för att behålla den.

I de två bilderna rasslar det till lite om Kurzels mäktiga, stjärnspäckade men oformliga tolkning. Det är uppenbart att symbolerna Kung och Drottning passar Macbeth och hans lady bättre än de passar Duncan och hans familj. Men det är också bara drömmen de erövrar, inget verkligt. Livet är ju ändå bara en flackande skugga, en dålig skådis som struttar runt på en scen i en bullrig men meningslös historia berättad av en idiot, för att felcitera pjäsen grovt.

Farlig monolog det där. Varenda uppsättning och filmatisering av Macbeth löper risken att gå sin egen recension till mötes med de berömda raderna. Det är svårt på gränsen till omöjligt att få till pjäsens hallucinatoriska klarhet och koncentration.

Den verkar nästan skriven på en inandning. Kurzel är trogen originalet och förlägger den trovärdigt i en tid som inte är Shakespeares utan en långt äldre tid när jorden var ren och människorna skitiga. Han har också gjort allt som står i en relativt oetablerad regissörs makt för att undvika den dåliga skådespelaren genom att anlita några av världens bästa.

Men Fassbender imponerar inte annat än med det fysiska skådespeleriet. Hans texttolkning blir mest ett entonigt mumlande och Marion Cotillards överdrivet rena engelska verkar inte ens komma ur hennes egen vackra hals. Då föredrar man Sean Harris mer ”Game of thrones”-artade tolkning av McDuff. Han får i alla fall fart på orden så man hör innehållet och bara känner versen.

Men helt klarar sig egentligen bara Paddy Considine i rollen som vännen Banco. Det finns förstås något riktigt i att just han fått den främsta tolkningen. Han är ju den egentliga utvalda, den som hade kunnat bära kronan.

Men när de undersköna, svartröda eftertexterna tonas in är han för länge sedan bortglömd och hur smakfull och smart filmen än kan förefalla blir efterklangen ändå mest bullrig och meningslös.

Inte berättad av en idiot kanske, men av en idiotisk industri som är så tänd på kända namn att den glömmer överraskningens behag och den konstnärliga intuitionens överlägsenhet. Roman Polanski träffade sin Macbeth, en okänd skådis, på ett flyg, och vågade tro på honom. Hans tolkning från 1971 är fortfarande bäst.

Se mer. Tre andra filmatiseringar av ”Macbeth:

Orson Welles spelade själv kungen i sin version 1948.

Sean Connery frontade en tv-film 1961.

Geoffrey Wright gjorde en samtida tolkning som utspelade sig i Melbournes undre värld 2006.