Filmrecensioner

Filmrecension: ”The revenant” med Leonardo DiCaprio och Tom Hardy

Leonardo DiCaprio kan få sin första Oscar som den olycksalige pälsjägaren Hugh Glass i ”The revenant”.
Leonardo DiCaprio kan få sin första Oscar som den olycksalige pälsjägaren Hugh Glass i ”The revenant”. Foto: Twentieth Century Fox

”The revenant” är ett osannolikt överlevnadsdrama som vore lätt att göra sig lustig över, men Helena Lindblad faller för filmens brutalt vackra och symboltunga naturpoesi.

Actiondrama
4

”The revenant”

Regi: Alejandro G Iñárritu

Manus: Mark L. Smith, Alejandro G Iñárritu. I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Forrest Goodluck m fl. Längd: 2 tim 36 min (från 15 år).

Jag är inte hundra på att Leonardo DiCaprio absolut måste ha sin första Oscar för just rollen som den olycksalige pälsjägaren Hugh Glass i ”The revenant”. Han har vuxit länge nu som skådespelare. Men fanns det en särskild filmstatyett för konsten att plågas till döds och ändå grymtande återuppstå gång på gång – med full trovärdighet trots det begränsade manöveringsutrymmet i skådespeleriet – finns det ingen värdigare pristagare än DiCaprio. Och som one man-show är det ett ganska mäktigt arbete han gör, sekonderad av en ovanligt bra Tom Hardy i rollen som den episka svikaren Fitzgerald.

”The revenant” bygger på den naturälskande advokaten Michael Punkes roman, som i sin tur är baserad på en verklig äventyrares öden i Missouris vilda landskap på 1820-talet. En man som övergavs av sina kamrater efter en björnattack, överlevde mot alla odds och återvände för att hämnas.

Man skulle kunna skämta ihjäl sig om alla övernaturligt grymma påfrestningar som DiCaprios Glass utsätts för, från grizzlyhonans sönderslitande klor, vännernas svek, ofrivilliga vinterbad, självkauterisering av strupsår, indianattacker... för att inte tala om en bister väderlek som får kvällstidningarnas ”ryss kyla” att framstå som en kalifornisk västanfläkt.

I händer på en mindre andlig och mer historielös regissör än mexikanen Alejandro G. Iñárritu (”Babel”, ”21 grams”, ”Biutiful” ”Birdman”) hade ”The revenant”, som varit på gång i många år, kunnat bli en outhärdligt tom och skrattretande Rambotävling i den manliga tävlingsgrenen ”konsten att uthärda smärta”.

Iñárritu lyckas vrida loss Glass och hans bittra öde ur den konventionella, romantiserade Hollywooddramaturgin om förädlat lidande och frigörande hämnd.

Tillsammans med den fullständigt enastående bildmakaren Emmanuel Luzbeki (Oscar för fotot i ”Birdman” och medarbetare till Terrence Malick) skapar han ett stycke rätt oinsmickrande men symboltung bildpoesi. Den råa desperata energin är överväldigande.

Tänk snarare Andrej Tarkovskij och hans drömska handlag än de klassiska västernregissörerna. Iñárritu har nämnt ”Den yttersta domen” men jag tänker också på ”Stalker”. Jan Troell flimrar också förbi i minnet, och inte bara för att ”The revenant” bjuder på ett klassiskt groteskt överlevnadstrick som det Karl-Oskar utför i ”Nybyggarna” när hans son håller på att frysa ihjäl. Luzbekis bildmakeri har släktskap med den svenske veteranens visuella naturlyrik.

”Jag är inte rädd för att dö, jag har redan gjort det...” säger Glass i slutet av dramat när hämndens timme äntligen nalkas. Han återkallar filmens engelska titel, som betecknar någon som återvänder från graven, ett ord kommer från latinets reveniens, att återvända. Men ”The revenent” är mer religion än spökligt gengångeri. Glass nytestamentliga återuppståndelse och gammaltestamentliga hämndlusta får fritt spelrum när dramat lättar från leran och blodet och blir alltmer metafysiskt. Snart sagt varje kameravinkel går nedifrån och upp, från den frusna jorden mot en svindlande himmel.

Glass livgivande hämndlystnad handlar inte bara om sveket mot honom själv. Den sörjande fadern vill också hämnas förlusten av den enda han hade kär. Men just när man tänker att ”The revenant” är vinterversionen av ”The gladiator” vecklas tematiken ut.

”The revenant” har anklagats för att förminska den amerikanska ursprungsbefolkningen. Rent numerärt kan man se indianerna som staffage men emotionellt och politiskt är deras roll betydligt större. Iñárritu har helt klart tagit tillfället i att akt att i skydd av en brutal och blodig överlevnadssaga tala om ett större, historiskt svek och utplåning av en komplex, ursprunglig kultur. Trots allt iögonenfallande lidande som Glass utsätts för finns det ingen mer smärtsam scen än det profetiska slutet av ”The revenant” när en rad indianer sakta och stumt rider ut ur bilden, ut ur sin egen historia.

Se mer. Tre andra filmer med björnar:

Werner Herzogs dokumentära ”Grizzly man” (2005).

Naturromantiska ”Höstlegender” (1994) med Brad Pitt, Anthony Hopkins.

Franska ”Björnen” (1988) av Jean-Jacques Annaud.