Madonnas examensfilm från universitetet ”Livets hårda skola” har fått biodistribution. Filmen gjorde hon någon gång på 80-talet i London och skildrar några halvunga människors väg till visdom och lycka i en tråkig in­rutad värld. Rollerna har hon besatt med coola och gulliga kompisar som inte kan agera och manuset har hon fyllt med visdomsord hämtade från t-tröjor och bil­dekaler: Visa mig en vacker kvinna och jag kan visa dig en man som är trött på att knulla henne.

Som elevfilm betraktad är den väl okej. Skolledningen skulle säkert gett henne godkänt, om inte för innehåll så i alla fall för genomförandet. Det blev ju en film! Synd bara att materialet är så daterat. Det polarna i filmen håller på med, tänker på och snackar om var säkert sprängstoff för tjugo år sedan. I dag är det bara gäsp.

Tyvärr är ”Filth and wisdom” helt nyproducerad. Att betrakta den som en examensfilm som legat i glömska i några decennier är bara ett försök från min sida att förstå mig på den. För mig är det helt obegripligt varför Madonna valt att göra just denna film. Och med det färdiga, riktigt usla verket i hand, varför släppa ut den till allmän beskådan? Madonna har samlat på sig väldigt mycket pengar genom åren. En hel del respekt också. Varför inte begrava detta gigantiska klavertramp och upprätthålla bilden av sig själv som en kvinna med stor koll som är förtjänt av vår stora beundran?

I ”Filth and wisdom” möter vi mustaschryssen A K(Eugene Hutz) som drömmer om en rockkarriär men tvingas jobba som manshora för att betala hyran. Han delar lägenhet med Juliette (Vicky McClure) som vill rädda världen men jobbar som apoteksbiträde hos en gift indier som är kåt på henne. Inneboende är också söta Holly (Holly Weston) som vill bli balettdansös men får dansa kring en stång på en herrklubb i stället.

Det är alltså prostitution, otrohet och strippor i filmen och detta skall göra den intressant. Tyvärr har allt det som skall vara chockerande i filmen redan avhandlats ett hundratal gånger – inte minst av Madonna själv. Chockerande blir i stället Madonnas syn på exempelvis indier eller varför inte strippor, strippklubbsägare, svarta, bögar och judar. Alla som förekommer i periferin till hennes huvudrollsinnehavare framställs schablonartat som onda eller patetiska eller i värs­ta fall både och.

Hur kommer det sig då att ”Filth and wisdom” visats på festivaler och även fått internationell distribution? Antingen har alla världens inköpare gått och blivit blinda, eller så finns en kollektiv önskan om att plocka ner Madonna. Det blir i vilket fall väldigt svårt att ta henne på allvar efter det här.