"Flags of our fathers"

Tidigt i "Flags of our fathers" sägs det att ett enda fotografi, en enda bild, kan vinna eller förlora ett krig. Det talas om hur bilderna av de napalmbrända vietnamesiska barnen på landsvägen utanför Song My och av polisen Nguyen Ngoc Loans avrättning av en misstänkt FNL-sympatisör på öppen gata i Saigon betydde att USA förlorade Vietnam-kriget.

Eller som här, hur den mest emblematiska bilden av dem alla skulle ha besegrat Japan under andra världskriget. Vi känner alla till den: några soldater som placerar stjärnbaneret på toppen av berget Suribachi på ön Iwo Jima.

Låt mig genast anmäla starka invändningar mot denna förenkling, som mest tjänar som ett slags känslomässig bomull kring och efterrationalisering (eller förträngningsmekanism) av betydligt hårdare fakta. Som i Iwo Jimas fall hur en armada av fartyg, massiva bombningar och över hundra tusen amerikanska soldater - varav två tredjedelar dog - lyckades erövra den strategiskt viktiga ön.

Det krävde över en månads fruktansvärda strider mot 21 000 nedgrävda japanska soldater. Men med sina tre flygfält och sin närhet till Tokyo betraktades Iwo Jima som nödvändigt för att det amerikanska bombflyget skulle kunna nå det japanska fastlandet.

Inte heller Clint Eastwood eller hans manusförfattare hävdar på allvar idén om den enda bildens betydelse. Till grund för filmen ligger en bok skriven av James Bradley, son till en av flaggresarna, John "Doc" Bradley. Däremot använder de den för att skildra detta slag i krigets slutskede, dess outplånliga effekter på dem som var med, bildens mörkt ironiska bakgrund och dess massiva flaggviftande effekter på den krigströtta hemmafronten.

Ironin ligger i att det egentligen är "fel" flagga. Originalet togs som souvenir av en officer och proceduren upprepades med en större och renare flagga. Delvis andra soldater stod för resningen. Bilden spreds på varenda tidnings förstasida och den militära ledningen var inte sen att förstå dess propagandavärde. Tre av de överlevande - striderna pågick ytterligare i över fem veckor - transporterades så småningom hem till en turné genom USA.

De hyllades som hjältar på jätte­arenor, med syftet att förmå folk att köpa försvarsobligationer till en sinande krigskassa. Man rotade fram mödrarna till deras döda kamrater - ingenting får ju människor att lätta på pungen som mödrar i sorg. Men i dessa fall sentimentaliserades alltså "fel" mödrar.

I centrum för filmen står dessa tre krigsplågade soldater, som tvingas uppträda som motvilliga vaudeville­artister, och när tumultet tystnat, som antihjältar: John "Doc" Bradley (Ryan Philippe), Rene Magnon (Jesse Bradford) och den mest omtalade av dem alla, pima-indianen Ira Hayes (Adam Beach), besjungen av Johnny Cash i "The ballad of Ira Hayes". I en av de mest drabbande sekvenserna serveras de "flaggbilden" som glassbomb på en luxuös viggar-­middag, övergjuten med blodröd jordgubbssås.

Det är i växelspelet mellan krigets fruktansvärda praktik - förutom de blodiga offren i Iwo Jimas monokromt klippgrå och sotsvarta - och den cyniska eller glättiga hemmafronten Clint Eastwoods film har sin styrka. Det är faktiskt en smula imponerande att se den snart 80-årige regissören bemästra en större filmapparat än vad han någonsin haft till sitt förfogande och ändå behålla det intima tonfall som alltid varit hans kännemärke.

Fördomarna mot indianer, den absoluta glömskan av dem som slagits när kriget väl är vunnet, allmänhetens ovilja mot att veta hur det verkligen är att gå i krig: allt detta får bitter och sorgdrabbad belysning. Men även om "Flags of our fathers" befinner sig långt ifrån den whiskydoftande och råa machohyllningen i Clint Eastwoods tidigare krigsfilm, "Heartbreak Ridge" - om USA:s invasion av Grenada, uppstår - en liknande paradox.

Hur mycket man än porträtterar de egna som vanliga unga grabbar med brister i hjältemodet, som slåss mer för sina kamrater än för flaggan i krigets vansinne, gör man dem ändå till - hjältar. Ser man till dagens Irakkrig kan ingen Abu Ghraib-bild i världen ändra på den saken.