Othman Karim når långt i sin kluriga berättelse om fyra rollfigurer som sätts på svåra moraliska prov. Dessvärre blir nyanserna lidande när regissören överger sina huvudpersoner för att roa biopubliken.
Franzis Namazi för ordet. Han skriver kärleksfulla brev till sin fru Alice i Uganda vid ett bussfönster i Sydsverige. Om sina iakttagelser av det märkliga och vackra land han nu lever i, om den svenska ensamheten och tafattheten och om sin längtan efter den egna familjen.
Det är vänliga brev, lika milda som Danny Glovers gestaltning av Franzis. Han är, ska det visa sig, innehavare av en liten butik med afrikanska varor – masker, snidade elefanter, tyger. Alltför få efterfrågar dem för att han ska klara försörjningen och därmed återförening med familjen. Han är, ska det visa sig, en av svensk film sällan omtalad invandrare: stillsam, arbetsam, älskvärd, stundom förundrad över människors beteende. Och så småningom ohjälpligt vilse i import- och skattelagstiftningens stelbenta moment 22.
Franzis är – precis som i Othman Karims tidigare filmer – endast en av huvudpersonerna i ”För kärleken”.
De knyts slutgiltigt ihop i en våldsam trafikolycka mellan bussen och ett par bilar i jakt med skrikande däck längs gatan. Som i Paul Haggis ”Crash” häromåret använder Karim olyckan som filmens dramatiska upptakt för att därpå gå tillbaka i tiden och skildra dess förspel och till sist återvända till dess efterspel.
Det är en lika spännande som svårhanterlig konstruktion, där manusets skickliga pussel inte med automatik gör konstruktionen välgörande osynlig när det väl sätts i scen.
Men Othman Karim når långt, nästan ända fram, i sin berättelse om Franzis, advokaten Karin Said (Tuva Novotny), hennes man socialarbetaren Moses (Peter Gardiner), tv-kändisen Bosse Krantz (Ulf Brunnberg) – och som en självgod joker i leken skådespelaren och rattfyllot Håkan Pettersson (Stefan Sauk).
Han lotsar dem effektivt och rappt genom vardagslivet och arbetslivet, där små moraliska beslut får stora konsekvenser, och stora moraliska beslut kan sätta både kärleken och livet självt på spel. Vare sig det gäller den rasande kampen om en parkeringsplats, vem som hämtar barnen på dagis, den förtäckta rasismen, terroristlagstiftningens blinda slag eller den kommersiella tv-världens cynism.
Han skildrar sina personer som ett slags mänskliga tryckkokare, som satta under press drabbas av misstro mot sina närmaste eller helt enkelt förlorar kontrollen.
Det är alltså mycket Othman Karim vill säga i en långfilms begränsade format. Tiden tycks till slut bli hans fiende i nyanseringen och profileringen av sina huvudpersoner – och när han introducerar sina bifigurer.
Franzis slår sig på hemförsäljning i det prydliga villakvarteret med svenska flaggor över verandan. En ensam medelålders kvinna – givetvis överviktig – ropar ”våldtäkt” när Franzis avvisat hennes inviter.
Hennes lätt åldersförvirrade granne kallar genast på polisen i stället för att tala med sin granne, för att äntligen få besökare och bjuda på kaffe och kakor.
Tragiskt eller komiskt om den svenska ensamheten?
Faktiskt varken eller.
Då om inte förr syns ”För kärleken” så att säga överge sina personer för viljan att tillfredsställa och underhålla publiken inte endast med ett tempofyllt, välspelat och händelserikt berättande, utan med klichéer. Det gör den mindre drabbande och minnesvärd än vad den kunde blivit om den tänkt mindre på salongen och mer på den komplicerade mänskliga tillvaron på duken.