Betongen blommar. Coola ungar sätter förorten i gungning..
"I min lilla, lilla värld av blommor finns det plats för alla och envar", sjöng den lilla blonda, lama flickan förhoppningsfullt i den gamla filmen "Rännstensungar" (första versionen kom 1944, ytterligare en 1974). Nu är det 2006 och vi är mitt ute i betongförorten där det blåser snålt mellan de graffitimålade huskropparna.
Plats för en alla och envar? Knappast. I Catti Edfeldt-Ylva Gustavssons moderniserade version av "Rännstensungar" är det Sverige och svensk flyktingpolitik vi talar om. Lilla Amina från ett namnlöst afrikanskt land är en av alla gömda flyktingar som tillsammans med sin morfar hamnar hos en välvilligt men sorglös slackermusiker med mycket skräp i hörnen. När morfadern dör blir dock goda råd plötsligt väldigt dyra. Inte kan en ung kille få bli pappa till en nioåring?
Men med Dogge Doggelito i snabbköpskassan, snygga sångerskan Jennifer Brown som en skönsjungande socialassistent med extremt positiv människosyn och Gustaf Skarsgård som piercad rocker med stort hjärta, får Amina trots allt möjligheter som de flesta gömda flyktingbarn i verkligheten aldrig får.
"Förortsungar" har lite av det där goda sagoskimret gemensamt med den gamla förlagan, men inte så mycket mer. Men det är också en skönt osentimental, glad, svängig och uppkäftig film om hur barnen i kvarteret ställer upp för Amina och hjälper henne att stanna, särskilt det karska maskrosbarnet Mirre som är streetsmart så det räcker för många kompisar.
Någon enstaka karaktär bland de vuxna blir schablonartad, som Mirres femtiotalsälskande raggarmorsa som surar hela dagarna utom när någon brylcremekille kommer och hämtar henne med en fet amerikanare. Eller de bovaktiga typerna som gömmer stöldgods i andras källarförråd. Och när de plötsliga sångutbrotten dyker upp får man kanske stålsätta sig en smula och tänka att målgruppen i nedre skolåren förmodligen tycker att det är ganska tufft. Men när det gäller de coola barnens närvaro - känslig personregi! - finns det inget att klaga på.
Och man kan knappast klaga på verklighetsförankringen i filmen - även om det förstås handlar om feel good för en ung publik. "Förortsungar" är det roligaste och smartaste som svensk barnfilm kommit med på åratal.