Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

”Förvaret”

Lång väntan för de förvars­tagna i Anna Perssons och Shaon Chakrabortys dokumentär.
Lång väntan för de förvars­tagna i Anna Perssons och Shaon Chakrabortys dokumentär. Foto: Shaon Chakraborty

Uppslitande öden i låsta rum. ”Förvaret” öppnar dörrar till de hemliga rum där asylsökande väntar på en enkel biljett ut ur Sverige. Helena Lindblad ser en hjärt­slitande, stilla dokumentär om krossade drömmar, låsta dörrar och humanistisk kamp.

Dokumentär
4

”Förvaret”
Regi, manus: Anna Persson, Shaon Chakraborty
Längd: 1 tim 30 min (från 11 år).

”Ingenstans möts förnuft och känsla i så skärande kontraster som i europeisk flyktingpolitik. På ena sidan panik, desperation och maktlöshet. På den andra ett upphöjt förnuft som sätter rationella och nationella ramar för var den utmätta godheten börjar och, framför allt, slutar.”

Så skrev DN-kritikern Lars Linder för några år sedan om boken ”Fortets murar” (Atlas). Den skildrar bevakningen av Europas flytande gränser men präglas kanske främst av interiörer från det så kallade förvaret, det vill säga Migrationsverkets låsta anläggningar bebodda av så kallade förvarstagna – en byråkratisk omskrivning för frihetsberövade asylsökande som fått avslag och väntar på att sättas på ett plan med enkel biljett.

Till denna förtvivlans plats har nu även de två unga filmarna Anna Persson och Shaon Chakraborty lyckats ta sig. ”Förvaret” är den förs­ta film som utspelar sig inne i de låsta rum fyllda av flyktingar som vägrar ge sig av frivilligt, som överklagar eller bara tvingas invänta byråkratin från mottagarländerna.

Om ”Förvaret” var ett stycke svartsynt poesi skulle raderna präglas av ord som ”frihetsberövande”, ”tvångsutvisning”, ”rumsvisitering”, ”utlänningslagen”, ”besvärsförhandlingar”, ”tjänstemannamässighet” och ”Rådgivningsbyrån”.

Nu är det film – om än med en stark inneboende bildpoesi som understryks av Matti Byes musik – och det finns människor av kött och blod bakom de kantiga, distanserande orden. Där finns Aina, bara runt femtio, men åldrad till en liten gumma med svullna fötter, trasiga tänder och ett svagt hjärta. Hon och familjen med tre vuxna barn har flytt krigens Tjetjenien. Hennes asylärende, som avhandlas i kala rum över högtalartelefoner, handlar om att hon uppgett en falsk identitet. Inget om att hon är sjuk, deprimerad och knappast i stånd att fly fältet.

”Om vi bara fick resten, som vi får mat”, suckar hon uppgivet när hon träffar sönerna och försöker hålla hoppet om uppehållstillstånd vid liv. Filmen skildrar åtta långa månader som hon hålls inlåst på förvaret i Flen. Dottern föder ett barn men Aina får bara se den lilla ungen via Skype.

Där finns också Sami. Han är betydligt yngre och starkare och försöker hålla modet uppe genom att härja om institutionens lunchrutiner och, godmodigt, käfta med personalen om varför bara vissa (läs: den rika västvärlden) har rätt att resa och leva var de vill. En högst berättigad fråga, får man säga. Här finns också en annan papperslös ung man, som med desperation i rösten berättar hur han åkte fast i en tunnelbanekontroll, på vägen till svartjobbet.

Förra året fick Sverige kritik från FN:s kommitté mot tortyr, bland annat för hur staten överanvänder förvarstagande av asylsökande. Sveriges Radios grävande program "Kaliber" avslöjade hur delar av Kriminalvårdens personal, i bjärt kontrast till den påvra stämningen på förvaret, omvandlade utvisningsresorna till privata lyxsemestrar med resor i businessklass och drinkar på arbetstid.

Det finns förstås mycket att hetsa upp sig över när det gäller asyl­sökandes villkor i Sverige. Men ”Förvaret” är inte ute efter att agitera eller bedriva flyktingpolitik på egen hand. Den vill berätta om människor. Människor som är inlåsta, trots att deras enda ”brott” är att söka en fristad i ett fredligt land. Men ”Förvaret” vill också berätta om de människor som har nyckelknipporna, men som ändå vill behandla de ”förvars­tagna” som medmänniskor, som vill se dem i ögonen och kanske ibland göra ett vackert kvällsfika. Trots allt.

Det här är den typen av dokumentär som man gärna ser mer av. Filmer som inte driver enkla teser som ska bekräftas till varje pris, som tillåter sig obesvarade frågor, svårtolkade undertexter och komplexa relationer. ”Förvaret” anklagar ingen, men ifrågasätter förstås tyst, med välgörande respekt och värdighet, den rådande lagstiftningen i fråga. Det är en tung, men nödvändig film som angår oss alla, oavsett nationalitetsstämpeln i passet.