Obeveklig diskbänksrealism. "Frozen river" imponerar i sin äkthet, skriver DN:s Kerstin Gezelius.
Det var länge sedan "vinnare av stora jurypriset i Sundance" fungerade som något annat än en varningstext för den som vill bli underhållen på bio.
Under öppningsbilderna tilltar farhågorna. Titel: Frozen river. Bild: en frusen flod. Naken gitarr. Nakna, tatuerade fötter i snö. En härjad, medelålders kvinna röker och gråter iklädd underkläder och rosalila plyschmorgonrock. Så indie. Så kvinnligt. Man vill gärna avsvära sig alltihop.
I ungefär en minut. Sen är man fast, stum av beundran, bergtagen av spänning. Egentligen märker man redan på den gråtande kvinnan att det är på riktigt. Melissa Leo (från bland annat "21 gram") i rollen som den hårt prövade husvagnsmorsan Ray i en iskall håla tar inte en falsk ton i hela filmen.
Hon gråter inte för att hennes spelmissbrukande man just har sjappat utan för att han har sjappat med besparingarna. Samma dag som deras nya prefabricerade hus ska levereras.
Ödet sammanför henne med en utstött indiankvinna, Lila, som livnär sig på människosmuggling. Hon kör dem i bakluckan på olika bilar över den frusna floden mellan indianreservatet i Kanada och indianreservatet i USA. Lila har kontakterna. Ray har en bil med fjärrstyrt lås på bakluckan. På några få, nästan ordlösa scener dras den hederliga, men beväpnade och lätt främlingsfientliga Ray in i Lilas livsfarliga verksamhet.
"Frozen River" är en imponerande sammansmältning av diskbänksrealism, deckare, thriller, western och - kanske lite mindre smält - julsaga. Den är filmisk i ordets mest svårerövrade bemärkelse. Precisa handlingar och precisa bilder länkas obönhörligt samman till ett drama om allt.
Vardagen, kneget, kylan, de livsfarliga elledningarna, yngsta sonens julklappsdrömmar, äldste sonens ansvarstyngd (Charlie McDermot är en sensation), står hela tiden i den känslomässiga förgrunden. Pistolerna, poliserna och asiaterna i bakluckan är bara en logisk konsekvens av att vara morsa.
Misty Uphams Lila gör en helt ny figur av den "tysta indianen" som leder huvudpersonen genom mörkret mot ett nytt ljus. Överviktig, trulig, med slocknad blick och ett ingrott förakt för vita kvinnor genererar hon ett sug kring sin person som får handlingen att obevekligt halka framåt, inåt. Man känner sig aldrig det minsta trygg när de två kvinnorna sitter i bilen tillsammans. De utnyttjar bara varandras utsatthet och skulle aldrig ställa upp för varandra i en nödsituation.
Eller? När man erövrat exakt realism, kan man då ha "lyckliga" slut? Vilket är mest förljuget: att låta publiken "komma undan" och bli lättade efter att ha väntat sig det värsta, eller att låta den fälla en tår över att white trash kommer att förbli white trash. Olyckliga slut på olyckliga historier är realistiska ur statistisk synvinkel men inte nödvändigtvis ur huvudpersonernas. Minsta lilla framgång, att lyckas få näsan över vattenytan i några minuter är värt en flaska billigt bubbel. Till sist måste en psykologiskt realistisk regissör förmodligen stå på sina karaktärers sida. Och då är hoppet en lika väsentlig del av verkligheten som frusna vattenledningar.