Folk med obscent mycket pengar verkar bli besatta av det intetsägande. Av små ostar som kostar ofattbara summor och smakar helt meningslöst. Av kläder för tiotusentals kronor som är nästan exakta kopior av dem som man kan köpa i slummen för en tia, men ändå inte. Meningslöshetens meningslöshet, visst, men inte olikt buddistens strävan efter Nirvana eller komikerns efter den absoluta antiklimaxen.
Judd Apatow är expert på antiklimax. För tidig utlösning, för liten penis, för lite vinnaregenskaper, bortgjordhet i allmänhet och sexuell bortgjordhet i synnerhet (ibland får till och med kvinnorna skämta om sina könsorgan), tröskas om och om igen i ”40 year old virgin” och ”Knocked up”. I ”Funny people”, som många talat om som hans mest ”seriösa” film fast de tidigare kassasuccéerna är långt ifrån glättiga eller ointressanta, fortsätter han egentligen i exakt samma stil. Nu är det inte sexualiteten eller reproduktionen utan självaste döden som ska nivelleras till Peggy Lee-nivå.
George Simmons (Sandler) är en trist, cynisk, framgångsrik komedifilmstjärna med ekande livsleda som får reda på att han med all sannolikhet snart kommer att dö. Historien utvecklas först enligt mallen. Han knyter an till sitt förflutna, försöker förstå varför han är så ensam, finner oväntad vänskap med en ung, oerfaren kollega, söker upp sitt livs stora kärlek etcetera.
Men våra sympatier med Simmons är svaga – även om Sandler som vanligt lyckas vara så stumt osympatisk att han blir intressant – och Apatow närmar sig med genialiskt lätt hand frågan om inte vårt anspråk på andlig tröst och mänsklig närhet bara är ytterligare ett privilegium som de mäktiga tar för givet i ögonblick av kris. Eller som vännen/asistenten/den livegne Ira Wright (Seth Rogen) konstaterar när det hela är (nästan) över: Simmons har inte vuxit av sin nära-döden-upplevelse, han har blivit värre.
”Funny people” ligger på precis gränsen mellan ett stort Ingenting och det mer karismatiska Intet. Den handlar om och är gjord av Hollywoods komikerelit, så här finns säkert både obscen rikedom, buddism och självbelåtenhet inblandade. Men hantverket är makalöst, Eric Bana överraskar som komiker, komikerna som skådespelare, minsta birollsinnehavare och cameo är absolut rätt, dialogen excellerar i ett slags verbalt för tidiga utlösningar och darlings slaktas i parti och minut utan att någon blinkar. Om Apatows ambition har varit att tillverka komedins motsvarighet till en skamlöst dyr, löjligt diskret och himmelskt god ost så har han kommit väldigt nära.
Skönt också att se en lång film som tar sig tid att bryta nittiominutarens alltför välkända dramatiska program. Det lär komma mer av det här formatet framöver.