Vem har inte någon gång i livet tänkt tanken att delta i sin egen begravning? För att själv begrunda sanningshalten i minnesorden, för att med egna ögon se vilka som firar och vilka som gråter?

Det gjorde Felix ”Bush” Breazeale i Tennessee en gång under depressionens 30-tal. Evenemanget lockade en väldig skara begravningsgäster och Bush blev nationell kändis på köpet.

Inspirerad av historien spinner långfilmsdebutanten Aaron Schneider den anständigt sentimentala och stillsamt underhållande förhistorien om enslingen Bush och hans motiv bakom det ovanliga arrangemanget.

Det inbegriper 40 år som eremit i en enkel stuga i skogen med en mula som enda sällskap, omvärvd av grannstadens vildsinta skrönor om ett våldsamt temperament och bottenlös elakhet.

Då och då kommer han till stan med bössan i handen och provoceras till bråk. Det tisslas och tasslas i galopperande rädsla och traktens barn vågar sig ibland ut till stugan för att kasta sten och fly hals över huvud.

Robert Duvall är självklar och perfekt i rollen som Bush. Med små, små medel spelar han en åldrande ensling, som under planeringen för den stora begivenheten får allt större resning och pondus. Så också den dystert motvillige – men liksom traktens befolkning gnidige – begravningsentreprenören (Bill Murray) och hans unge assistent (Lucas Black) som väl minns när han stod öga mot öga med Bush i sin barndom efter stenkastning och redan då tyckte sig ana något annat än en livsfarligt ociviliserad skräckfigur.

Så får också vi successivt veta mer och mer om det liv Bush levt och den outhärdliga skuld som jagat honom till skogs.

Han söker inte gudomlig förlåtelse, men väl mänsklig.

Då måste man naturligtvis vara med på sin egen begravning. Nog sagt och avslöjat.