Inledningen går inte av för hackor. En bilfärja lägger till vid en kaj i höstmörker och regn och öppnar sitt gap till mistlurens ödsliga ton. En bil blir kvar, tom. I den satt, förstår vi snart, spökskrivaren till den tidigare brittiske premiärministerns memoarer. Nu är han drunknad och måste ersättas.
I en förhandling i ett rappt pingpongtempo av torra, cyniska, trötta, ironiska – framför allt roliga – repliker lejs en politisk oskuld för att som ny spökskrivare färdigställa memoarerna och det är bråttom. Här får alla sina punchlines!
Mot en botten av skillnaderna i brittiskt och amerikanskt förlagstänkande, nedtryckt i en lädersoffa, med en smidig amerikansk agent och ett lockande honorar låter sig Ewan McGregors ”Ghost” övertygas om uppdraget. Redan här blir det uppenbart att den amerikanska hunden viftar på den brittiska svansen, historiens själva kritiska kärna.
Den unge spökskrivarens senaste merit är en kändistrollkarls erinringar.
Det är minst sagt välkommet att se Roman Polanski återvända till en gammal hederlig konspirationsthriller, efter en visserligen gripande ”Pianisten”, en ”Oliver Twist” för eftermiddagsteet och en ”The ninth gate”, som efter en strålande inledning blev ett fullt haveri. Dessbättre havererar han aldrig här.
”Ghost” flygs in till vad som skall föreställa Martha’s Vineyard på den amerikanska östkusten. Där möter han föremålet för memoarerna, Adam Lang, vars blixtrande leende fyras av vid behov omväxlande med betydligt mer sinistra humörsvängningar.
Pierce Brosnan spelar fram detta inte alltför diskreta stycke Blair-bashing med samma bravur som han spelade John le Carré-agent i ”Skräddaren i Panama”, John Boormans oförtjänt bortglömda film. I bägge filmerna lyfter han ur Bondschablonen, men med den som ett slags ironiskt medveten klangbotten.
Ghost skrider till verket installerad i föregångarens rum i en bunkerliknande villa omgiven av säkerhetsvakter, övervakad av Adam Langs sekreterare – en utmärkt Kim Cattrall som blond frysbox i strikt grå dräkt och obotligt lojal ända in i sängen med sin arbetsgivare – samt då och då muntrad av Langs frus omsorger.
Utan att gå in på närmare detaljer (den konspirationsthrillervane kanske inte låter sig tas med full överraskning) vecklar Polanski in sin unge huvudperson i ett spel om brittiska krigsförbrytelser, CIA-förbindelser och det faktum att USA aldrig erkänt den internationella krigsdomstolen i Haag.
Alltmedan regnet öser, vinden blåser och vägarna han tar runt ön smalnar och de bevakande grindarna krymper berättar han om den tunna röda linjen mellan politiskt medlöperi i memoarskrivandet och en verkligt undersökande biografi. Visserligen kan man starkt betvivla Ghosts senkomna upptäckt av Google för informationsinhämtning, men det gör man lika gott i att förbise.
Det går att se Polanskis hand och öra hela vägen, inte bara i polske fotografen Pawel Edelmans bilder, Alexandre Desplats perfekt nedtonade men spänningsladdande musik och den skickliga personregin på alla händer. Exempelvis är Tom Wilkinson som Langs studentvän numera professor, också bosatt på Martha’s Vineyard, en alldeles utmärkt osäkerhetsfaktor.
Men framför allt känner man igen ett av Polanskis favoritteman, det om en ungdomlig oskuld och hans erfarna lärare. Det temat och hans aldrig förlorade sinne för humoristiska iakttagelser minner närmast om ”Vampyrernas natt”, även om läraren i det här fallet, i motsats till Van Helsing, liksom undervisar från andra sidan graven.
”Ghost writer” är möjligen inte märkvärdig – i synnerhet om man betänker verklighetens ännu genantare och grymmare praktik. Men den är märkvärdigt njutbar att betrakta.