Filmrecensioner

”Girlhood”

I ett hotellrum finner tjejgänget en frizon där de dansar och sjunger sin kampsång, Rihannas ”Diamonds” .
I ett hotellrum finner tjejgänget en frizon där de dansar och sjunger sin kampsång, Rihannas ”Diamonds” .

Glimrande diamant. ”Girlhood” öppnar dörren till flickornas rum.

Drama
4

”Girlhood”
Regi och manus: Céline Sciamma
Med: Karidja Touré, Assa Sylla, Lindsay Karamouh, Marietou Touré m fl.
Längd: 1 tim 48 min (från 15 år).

Marieme är den duktiga sporttjejen, den ansvarstagande storasystern, extramamman som griper in när den riktiga inte orkar. Men hon är också den diktatoriska storebroderns slagpåse. Och i skolan går det heller inte bra – det krävande familjelivet tar all energi.

Den dag 16-åriga Marieme inser att hennes framtidsdrömmar om ett liv bortom miljonprogramshusen i Paris förorter redan är intecknade – av någon annan – är dagen hon möter Ladys tjejgäng. Hon släpper ut håret, släpper taget, njuter av att äntligen vara en sorglös del av en till synes varm, cool och fri gemenskap utan krav.

”Girlhood” är bland det bästa du kan se på bio just nu, oavsett ålder. En fantastisk, levande och segstark skildring av unga kvinnors försök att hitta det där egna rummet där de kan vara sig själva. Det är ingen enkel film. Sorgkanterna är svarta, våldet hårt, avgrunden nära.

Céline Sciamma har redan tidigare, med filmer som ”Water lilies” (”Naissance des pieuvres”) och ”Tomboy” visat sig vara en barn- och ungdomsskildrare med en ovanligt närvarande blick. Hon har också en unik känsla för att skapa visuellt stram skönhet i miljöer som i förstone inte verkar särskilt insmickrande.

I ”Girlhood (”Bande de filles”) tar Sciamma ytterligare ett steg vidare och skapar en estetiskt sammanhållen berättelse i gråblå toner som elegant undviker allt som är programmatiskt och politiskt ytligt. Marieme och hennes vänner är alltid i fokus, det är deras både tuffa och samtidigt fortfarande så rörande mjukbarnsliga ansikten som står i centrum. Rollbesättningen, nästan bara icke-professionella aktörer, är ett lysande kapitel för sig – utan att skapa en falsk känsla av autenticitet.

Sciamma romantiserar aldrig, i den speciella tonårsvärld hon skildrar är maktbalansen ständigt skiftande. Rihannas ”Diamonds” är tjejgängets kampsång. De hyr ett hotellrum där de får ”skina klart som en diamant”, dansa och somna i varandras armar. En frizon som alltid finns där som en möjlighet, även när underkastelsen tycks vara det enda realistiska framtidsperspektivet.

Här finns scener jag garanterar att ni sällan sett, och det handlar sannerligen inte bara om att det bara är svarta tjejer på rollistan. Det kan sorgligt nog förefalla radikalt för en fransk film 2014, men det är det. Men lika radikal är den där blicken, vi ser allt genom flickornas ögon: vänskap, åtrå, kamp och sorg.

Jag gråter en skvätt och tänker på min fransk-senegalesiska väninna M som växte upp i Villiers-le-Bel norr om Paris för några decennier sen. Tuff miljö, lite pengar, många syskon, mamma som var änka. I dag är hon välrenommerad tv-journalist, förmodligen tack vare att hon, till skillnad från Marieme, hade en enveten mor som aldrig slutade bry sig, som orkade kämpa för alla sina barn och deras skolgång. Äntligen en film för henne och hennes systrar. Men också för oss alla.