Ett magplask av svindlande dimensioner. Fredrik Strage häpnas över att man faktiskt har lyckats ännu sämre än med ”Göta kanal 2 – Kanalkampen”.
På juldagen satt Eva Röse i TV4 Nyhetsmorgon och pratade om den tredje ”Göta kanal”-filmen. ”Tycker du själv att filmen är bra?” frågade reportern. ”Jag tycker att den är bra, det gör jag”, sa Eva Röse. Utan att darra på rösten beskrev hon ”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” som ”en glad film, en snäll film, en småputtrande solig familjefilm”. Sedan log hon ett frireligiöst leende som överträffade allt skådespeleri i filmen.
Många tvivlade på att det gick att göra en sämre komedi än ”Göta kanal 2 – Kanalkampen”. Och det var endast möjligt genom ett samarbete mellan manusförfattaren Hans Iveberg, som låg bakom den första filmen, och regissören Christjan Wegner, som tidigare gett oss ”Lilla Jönssonligan på kollo”. Tillsammans ser de till att ”Göta kanal 3” blir ett magplask av svindlande dimensioner. Att filmen ändå drar fulla hus på juldagen kan bara bero på att skinka, prinskorv och Janssons frestelse försatt svenska folket i fettkoma.
Förra veckan publicerade TT Spektra en artikel om varför kritiker avskyr ”Göta kanal”. ”För att den är så jävla dålig”, svarade Nils-Petter Sundgren och drog en parallell till de lika älskade som kritikermördade Åsa-Nisse-filmerna. Den jämförelsen är orättvis mot den första filmen. ”Göta kanal” från 1981 må vara fånig, men bitvis fungerar den faktiskt som actionkomedi, en svensk variant av amerikanska tokäventyr som ”Mitt i plåten”, med Janne ”Loffe” Carlsson i stället för Burt Reynolds som godmodig, mustaschprydd tuffing. Scenerna där två gigantiska motorbåtar gasar genom kanalen och kraschar in i bryggor var spektakulära för sin tid.
I ”Göta kanal 3” är specialeffekterna lika tafatta som Loffe. Han ser väldigt trött ut när han lufsar runt och säger ”skit på’re”. Som vanligt spelar han varvsägaren Andersson som jagas av Magnus Härenstams spattige kronofogde. Pengar är på gång från Italien (Loffe drar till Venedig där han kallar en gondoljär för ”jävla capricciosa-Casanova”) och när maffian lägger beslag på kosingen återstår bara att söka efter Göta kanal-grundaren Baltzar von Platens hemliga förmögenhet. Båtracet, den traditionella intrigen, ersätts av en seg och förvirrad skattjakt i vilken Loffe träffar ett spöke, Magnus Härenstam druttar på ändan och väldigt många människor blir nedstänkta med vatten.
Jag skrattar när en vattenscooter rammar ett utedass och tjockisen som sitter där med nerdragna byxor ser förvånad ut. Annars är ”Göta kanal 3” en plåga. Och de julbordsdästa människorna som sitter bredvid mig på premiären verkar inte heller ha så roligt. Trots att de betalat 95 kronor för sina biljetter fnissar de bara någon gång i halvtimmen.