Det är 1942, svenska soldater vaktar nervöst vid norska gränsen, och när två inkallade går i väg i natten för att tjuvtitta på tyskarna i ockuperade Norge, nappas de av nazisterna.
Löjtnant Aron (André Sjöberg), bror till den ene bortrövade, skidar efter med några gröngölingar och en enögd finsk hårding.
Svensk B-action när den är som B-igast: ”Rambo” möter Adventskalendern. Hur laddad stämning blir det med svenska soldater som 1942 hälsar varandra med ”Kul att se dig!” och en kram?
Det finns något nästan rörande valpigt över svensk action som vill men inte kan. Först är det långa sekvenser där man smyger på tyskar, med bössorna pekande och ögonen uppspärrade, och sedan, när gevärspiporna filmats ur varje möjlig vinkel kastar man sig ut i action där blodet skvätter och en fiende gurglar länge och utförligt medan hjälten klämmer ned sin skidstav över hans strupe.
Sedan kan man smyga i tio minuter igen.
”Gränsen” är producerad på minimal budget, enligt uppgift helt utan filmstöd. Det kan sägas finnas någon poäng med att försöka tänka stort med lite pengar, och se om det går att göra hygglig äventyrsfilm billigt. Och svenska gränsincidenter under andra världskriget är en inte överanvänd inspirationskälla.
Men om filmmakarna inte förmår hantera problemet med liten budget går det som det går. Producenten och regissören Roger Corman kunde under sina glansdagar sno ihop Edgar Allan Poe-filmatiseringar och filmer som ”Bloody mama” (1970) på någon vecka. Han konstaterade att ovana lågbudgetregissörers vanligaste misstag var att de försökte göra för mycket.
Richard Holm har varit med ett tag, bland annat som regissör till ett par Johan Falk-filmer, men ”Gränsen” är ändå en illustration av Cormans tes. Aron har mycket familjeliv: där är brodern under Arons befäl, dessutom en fästmö (Marie Robertson, rolig i ”Rallybrudar”, här bara våp), gravid och med mage det ska pussas på. Hökar och duvor i officerskåren ska gorma på varandra, och plötsligt dyker den gode norske aktören Bjørn Sundquist upp och är motståndsman, och då måste han få dra en gripande historia om tyska illdåd.
Mycket blir gjort dåligt när kanske en idé kunde genomförts väl. Vill man skapa spänning med små medel får man koncentrera sig, som i ”The blair witch project” (1999), med i princip tre skådespelare i skogen, eller i spanska ”Buried” (2010), som höll trycket uppe tiden ut med bara en skådespelare i en träkista.
Med ambitioner i så orimlig proportion till resurserna var ”Gränsen” i princip dömd på förhand. Självöverskattning präglar hela detta djärva skutt in i krigsfilmsgenren. Det har smittat även rollfigurerna. Övermod är svensk actionfilms vanligaste sjuka, men möjligen sätts filmhistoriskt rekord när en soldat här uppgraderar Sveriges roll i världshistorien: ”Hitler har tagit Europa land för land. Det är bara Sverige kvar.”