Guillous unge hjälte har blivit en ärrad kämpe vars superkropp regeringen inte kan vara utan. Helena Lindblad ser en film som lever högt på exotism och högoktanig action.
Om man skrapar bort det mesta som var politiskt och personligt med Jan Guillous uniformerade adelsmannahjälte Carl Gustaf Gilbert Hamilton från 1980-talet – en specialutbildad ”resurs” i den svenska underrättelsetjänstens händer – så får man Hamilton 2.0 i Mikael Persbrandts muskulösa tappning.
Eller kanske snarare en svensk Bond med rätt att döda ”i nationens intresse”?
Guillous romantiske unge hjälte med vänsterideal från boksviten (men även från de tidigare filmerna) var ofta engagerad i politise- rade skrivbordskonspirationer mellan Säpo och den militära underrättelsetjänsten. Egentligen mer än han sysslade med ren våldsutövning.
2010-talets Carl Hamilton är en betydligt mer ärrad kämpe som drar ut i strid när den svenska regeringen behöver mänsklig vapenkraft. Hans ”superkropp” har bara ett syfte – vilket blir dödligt påtagligt när han försöker närma sig läkaren Maria (Fanny Risberg).
När ”I nationens intresse” kom ut i bokform 1988 rådde fortfarande kallt krig i världen och ubåtskränkningar var ständigt aktuella.
Dagens Hamilton hamnar i helt andra konflikthärdar. Stefan Thunbergs intressanta manus kretsar kring internationell terrorism i allmänhet och den brännbara politiska situationen på Afrikas horn i synnerhet. I fokus står den svenska vapenexporten och frågan vad som händer när högteknologiska (svenska) vapen hamnar i händerna på skrupelfria krigsherrar.
Ett mer aktuellt tema är – tur för filmen! – svårt att tänka sig just nu, i synnerhet som många engagerar sig i de terroristdömda, svenska journalisterna som just nu försmäktar i etiopiskt fängelse.
Kombinationen mellan ett engagerande storpolitiskt scenario och högoktaniga och högkvalitativa actionscener i exotiska miljöer gör ”Hamilton. I nationens intresse” till en konkurrenskraftig underhållningsfilm.
Mikael Persbrandts dödligt effektiva, hårdkokta utstrålning gör honom till en agent med rätt att övertyga. Dessutom omges han av bra skådespelarinsatser i de flesta rollerna: Liv Mjönes som ettrig polis och den ständigt närvarande David Dencik som svettigt korrumperad näringsminister bara för att välja några exempel.
Att dramaturgin är lite trög och dialogen emellanåt haltar betänkligt drar ner betyget, men mitt tips är att man kommer att få upp ångan inför nästa Hamiltonrulle: ”Inte om det gäller din dotter” som får premiär till hösten.
Ideologiskt är det ganska underhållande att denne avpolitiserade Hamilton omges av ett scenario med vänsterpolitiserad kontext. Feministen i mig jublar över att Hamiltons Sverige har en kvinnlig statsminister (Pernilla August i högform). De socialdemokratiska besökarna kan gott sitta där i biosalongen och gräma sig över att de kastade ut Mona Sahlin med badvattnet. Dessutom är det skickliga regiarbetet för en gångs skull signerat en kvinna, vilket är ovanligt i actionfilmssammanhang.
Det är också lovande att en svensk actionfilm så tydligt tar ställning mot fenomenet med privatfinansierade (läs amerikanska) privatarméer som har fått alldeles för mycket inflytande i världens konflikthärdar sedan Irakkriget bröt ut.