I Första Moseboken berättas om det våldsamma svartsjukedramat som utspelade sig mellan de första barnen på jorden, det vill säga Evas och Adams söner Kain och Abel. Kain tar så småningom livet av sin bror och förvisas från sitt hem. Så illa går det inte för de italienskättade bröderna Carmine och Aldo. Men det är ingen överdrift att säga att fiendeskapen och avundsjukan mellan dem är av en gammaltestamentlig sort. När deras gamla mor skulle begravas höll de på att slå ihjäl varandra inne på begravningsbyrån. Man skrattar nästan när man hör det, det är som ett extra galet avsnitt av begravningsserien ”Six feet under”. Varför är de så fruktansvärt arga på varandra? Varför började de hata varandra redan som små invandrarkillar i 50-talets Sverige. Och varför måste släkten fortsätta betala ett skyhögt pris för brödernas ovänskap?

Skådespelaren och numera regissören Maria Kuhlberg är systerdotter till de förbittrade bröderna. Hon deklarerar frankt i filmens början att syftet är att bröderna ska bli sams. Men att hon, under resans gång, hoppas få reda på varför släkten släpar på ett så tungt bagage av missbruk, våld och aggressivitet. Film som kollektiv familjeterapi? Kan det verkligen bli allmängiltigt? Jag ställer mig faktiskt aldrig ens den frågan under visningen av ”Han tror han är bäst”. Jag kan helt enkelt inte slita blicken från duken. Att det rör sig om delar av den medialt omskrivna familjen Ingrosso är förstås en pikant detalj i sammanhanget, samtidigt som det inte känns som om det spelar någon roll vad de heter eller vilka svenska kändisar som har koppling till släkten.

”Han tror han är bäst” är skamlöst privat på ett sätt som gör att den angår vem som helst. Och inte sedan Stefan Jarls avslutande del i ”Mods”-trilogin har det sociala arvet granskats med en sådan envetenhet. Det är på många sätt en fruktansvärd och sorglig historia som rullas upp. Farfar Vito är en av de cirka 5 000 italienare som lockades att emigrera från det utfattiga, krigsdrabbade Italien för att jobba i Sverige på 50-talet. Ett Sverige som marknadsfördes på italienska som det förlovade landet utan fattigdom och fina bostäder åt alla. Det sista visade sig vara en sanning med modifikation för filmens familj. När Vito kallar resten av familjen till Sverige har han glömt, eller inte lyckats, skaffa en bostad som rymmer alla. Barnen hamnar på barnhem och slussas i bästa fall vidare till fosterhem. I sämsta fall till olika, taskiga ungdomshem – vilket drabbar den äldste sonen Carmine.

Åratal senare återförenas familjen, men då är skadan redan skedd, Ur detta inferno föds uppenbarligen hatet och hoten mellan de äldsta bröderna. Och förmodligen en hel rad andra störningar.

Kuhlberg nystar och frågar över pastatallrikarna. Hon reser snällt fram och tillbaka mellan olika anstalter där morbrodern Aldo avtjänar ett långt straff för narkotikabrott samtidigt som han sörjer sin äldste sons knarkrelaterade död. Sakta men säkert får hon svar på många frågor. Naturligtvis inte alla, men tillräckligt många för att bilden ska klarna. Hon finner att farfadern, som levt rövare med sin familj och slagit alla barn, själv blev hårt utsatt som barn i seklets början då han skickades hem-ifrån som 8-åring för att han ansågs ”för vild”.

Greppet att väva ihop samtid med dåtid, mixa svenska vardagskök och fängelsebesöksrum med svartvita, dokumentära bilder på krigstidens Italien är osedvanligt lyckat, såväl dramaturgiskt som visuellt. Det gör berättandet tajt och energiladdat (den rytmiska, säkra klippningen gör också sitt till). De branta kasten mellan förr och nu ger också en intressant påminnelse om att invandringen i Sverige inte började med rotlösa, krigsdrabbade irakier och somalier utan har en lång historia på folkhemmets skuggsida.

Mest gripande är dock Kuhlbergs väl formulerade tilltro till det goda samtalet – det som inte är synonymt med blind förlåtelse eller mesigt överslätande. Slutorden lyder ”Hämnd är en lat form av sorg” (hämtat från Sydney Pollacks thriller ”Tolken”) och är väl valda. Det är en riktig feel good-tanke att även de mest ingrodda familjefejder kan tåla belysning och få viss förlösning.