Jag har inte läst alla böckerna. Jag har inte sett alla filmerna. Okej?
Men det var länge sedan jag såg något så värdigt och vackert som avslutning på en lång både litterär och cineastisk resa. Det var i många avseenden mycket lyckat, och helt logiskt, att låta regissören David Yates – som också gjort de tre närmast förestående filmerna i Potter-serien – också ta hand om finalen.
Han visade redan i tv-serien ”Den tredje makten” (2003, ”State of play” – som man för övrigt kan se om vilken tid som helst på dygnet) att han har en särdeles känsla för sina skådespelare, och i mångt och mycket bygger hela sin regi på detta uppenbart ömsesidiga förtroende.
En Lord Voldemort har vi sett återuppstå i stort sett vartannat år sedan filmens begynnelse, Ralph Fiennes gör honom med obehagligt genuin ondska, men också med all den skörhet och osäkerhet som rör sig i en värld av destruktivitet, våld, makt och girighet.
Historien har lärt oss att ljuset också en gång varit tänt i de rum där nu ständigt mörker råder. Till och med en Voldemort (en Berija, en Heydrich, en Pinochet) kan plötsligt förnimma en liten undangömd strimma av mänsklighet. Ralph Fiennes blir först trovärdig när han vågar tveka, visar osäkerhet, om än bara för en nanosekund. Han är magnifik.
Samma lika med Daniel Radcliffes Harry, Steve Kloves manus är bitvis superbt, men unge Radcliffe får också, med David Yates hjälp, till ett väldigt mångbottnat och nyanserat porträtt. Det har inget att göra med att i värdighet åldras i, eller med, sin roll, eller roller, det har tvärtom att göra med förmågan att gjuta nytt liv, lägga till, dra ifrån. Att mogna, helt enkelt. Och Daniel Radcliffes Harry Potter är nu både mogen, färdig, redo – och vackert spelad.
Det är klart att jag vill nämna Alan Rickman också, särskilt som han är en av mina allra största personliga favoriter (och då inte bara därför att jag stått axel mot axel med honom på en Fulham-match en annandag jul för sisådär tio år sedan), han är också sin karaktär trogen, och det finns inget som helst falskt dubbelspel som vissa stjärnor kan ge prov på i den här genren. Han, Maggie Smith, Helena Bonham Carter, Michael Gambon, John Hurt, de går in med all sin erfarenhet och sin kunskap – David Yates måste ha haft några av sitt yrkeslivs bästa ögonblick omgärdad av dessa fantastiska skådespelare.
Jag undviker storyn i detalj, med avsikt. Ändå skulle jag vilja påstå (tvärtemot vad jag nosat upp bland hardcore-fans på nätet) att du i stort sett inte behöver ha lagt ögonen på en enda Potterfilm tidigare för att kunna hänga med i allt hokuspokus (blasfemi!!). Självklart (för de närmast religiöst ansatta) har man mycket glädje av att ha både läst böcker och sett filmer – men vi känner alla till kampen om det goda och det onda, symboler, verktyg, vi känner igen förrädare, legosoldater, falska vänner och äkta kärlek. Och en trollkarl.
Det är ett mycket levande foto, in i minsta mörka vrå, det är ordentligt drag i bilderna, rätt närgånget, rätt våldsamt, rätt skräckinjagande. Jag tar nog med mig min sjuåring (elvaårsgräns utan förälder), men många mammor och pappor skall kanske tänka sig för en extra gång innan de traskar i väg på matiné: Det är en rätt ond och djävulsk saga, om än med en särdeles lyster.
Jag är särskilt förtjust i det komplett anakronistiska när det kommer till kostym, kläder, scenografi, det har visserligen varit ett slags signum för de flesta av filmerna, men här blir man simpelt förtjust i ett par grå vardagsbyxor, ett par enkla gympaskor. Delar av Lord Voldemorts vardagsarmé är särskild sevärd, närmast ett gäng brittiska 80-talshuliganer utan hjärna.
David Yates drar ibland också åt ett slags efterkrigstid, en efterkrigsskildring, ett 1945, där överlevande, sårade och döda samlas i kyrkoruiner – och redan där, och redan då, föds hoppet om ett nytt, ett bättre och ett fredligare liv tillsammans. Man sopar upp resterna av ett liv för att kunna börja leva ett annat.
Vackrare än så blir det knappast.