Siffran sju är som alla vet ett magiskt nummer. Den sjunde och sista boken om trollkarlseleven Harry Potter och hans långa kamp mot ondskan uppdelad i tvenne filmer, är förmodligen så nära man kan komma magiskt stora vinster i filmbranschen. Men därmed inte sagt att det inte var ett smart drag, även för publiken, att filmatisera ”Harry Potter och dödsrelikerna” i två delar. Boken innehåller för många olika vändningar för att rymmas inom ramen för en biokväll (den and­ra delen av filmatiseringen får premiär till våren).

Det är sent på jorden i den magiska världen. Den näslöse Lord Voldemort och hans svarta anhang av blodtörstiga dödsätare har definitivt fått övertaget och tagit över makten i själva Trolldomsministeriet. Trion Harry, Ron och Hermione är bokstavligen utkastade på en tröstlös, gråkall jakt i ödemarken efter de återstående horrokruxerna, de föremål där Voldemort gömt delar av sin själ.

Den lite ödsliga känslan beror också på att några av de karaktärsstarka och charmiga rollfigurer, som tidigare uppvägt ondskan, inte längre är med. Harrys siste och viktigaste fadersfigur, rektor Dumbledore, är död och begraven. Jätten Hagrid får inte vara med och leka längre och Maggie Smiths vassa fröken McGonagall är inte heller med denna gång. Alan Rickmans lyskraftiga och tvetydiga antihjälte Snape gör också bara ett kort gästspel.

Framför allt saknar man kanske den traditionsrika, upplysta och varma miljön på Hogwarts, visserligen spelplats för otaliga fasor men också de magiska barnens skydd mot mörkret. De eviga, hopplöst utdragna quidditch-matcherna är dock förmodligen saknade av ingen.

Det är fascinerande hur filmerna har växt upp i takt med att elvaåringarna, som började på trollkarlsskolan i ”Harry Potter och de vises sten” (kom som film 2001), nu snart är myndiga. Barnfilmen har definitivt nu övergått till tonårsdramatik och film­sviten formar sig till en berättelse om ett slags allmängiltigt vuxenblivande som tydligare fokuserar på känslor än magiska effekter.

Första delen av ”Harry Potter och dödsrelikerna” fokuserar sålunda nästan ­enbart på relationerna mellan medlemmarna i den utsatta trion. Vänskapsbanden prövas och svartsjukan börjar pyra och glöda i campingtältet. Det är känsligt gjort, även om jag är tveksam till att man går på en Harry Potter-film för att se tre tonåringar tjura i var sitt hörn. Men man kan trösta sig med att det är betydligt mer av den varan i boken. När tonårsuppgörelserna till sist i alla fall övergår till mer action visar regissören David Yates, som gjort de senaste filmerna, på en helt acceptabel rutin och känsla för rytm och energi.

Det fina lilla inklippet där Hermione läser den symbolladdade legenden om de tre bröderna och dödsrelikerna – vackert och ömsint filmatiserad som en elegant skuggteater – är en god kompensation för transportsträckorna innan. Ett gammaldags berättande som skapar mer andlöshet än alla fyrverkerier tillsammans.