Alla filmbolag med attityd tycks numera se till att låta den egna loggan spela med i fiktionen, innan själva filmen börjar. I till exempel ”Brüno” har namnet Universal utrustats med ett par prickar över u-et, vagt europeiska och oroande frivola, som sig bör.
Lika effektfullt är det att Warner Brothers-loggan i ”Harry Potter och halvblodsprinsen”, den sjätte filmen i serien, är insvept i ominöst mörka moln. För det är ju sådana som alltmer börjar samla sig över Hogwarts, skolan för trollkarlslärlingar där Harrys slutgiltiga kamp mot Voldemort och hans anhang ska stå.
Snyggt så, men det är tyvärr ett löfte som resten av filmen inte orkar leva upp till. För där man tidigare med viss förvåning kunnat konstatera den höga ambitionsgraden i Harry Potter-filmerna tycks franchisesjukan nu ändå börjat gripa omkring sig.
I till exempel den förra filmen, ”Harry Potter och Fenixorden”, lyckades man fortfarande övertyga om att något livsavgörande för den unge hjälten stod på spel. Ett skäl till det var förstås själva töjbarheten i J K Rowlings berättelse, men lika viktig var den filmiska hantverkarglädjen, synlig i allt från inredningsdetaljer till den illustra skara skådespelare som tog sin uppgift, om än så liten, på fullaste allvar: Helena Bonham Carter, Robbie Coltrane, Michael Gambon, Gary Oldman, Alan Rickman, Maggie Smith, Imelda Staunton, Emma Thompson, Julie Walters – samt den fasaväckande Ralph Fiennes som lord Voldemort.
Men i denna installation av serien har som sagt den lyckosamma trenden brutits. Rollistan är tunnare, skådespeleriet hafsigare, men vad värre är att man på något obegripligt sätt har försnillat en hel del av ett redan inmutat och förräntningsbart kapital.
Borta är till exempel den suggestivt paranoida stämningen från förra filmen, föranledd av Trolldomsministeriets inkvisitoriska förhör, och generationskonflikten i dess spår: att Harry och hans likasinnade tvingades bilda en sorts underjordisk gerillagrupp i kampen mot en auktoritär, bakåtsträvande vuxenvärld.
Att just denna gryende tonårsrevolt, grundad på rättvisepatos och kamratsolidaritet, nu är som bortblåst är desto oberipligare som man just gör ett stort nummer av tonårsblivandet, hormoner och kärleksdekokter.
Men det värsta är nog att man till och med har förlorat seriens grundläggande konflikt ur sikte, nämligen Harrys inre kamp med den ondska som han fått ristad in på bara skinnet. För honom är ju lord Voldemort vad Darth Vader var för Luke Skywalker: en ond fadersfigur men också ett skuggjag, lika med den egna omnipotensen vars mörka kraft Harry mycket väl känner attraktionen i.
Den inre kampen får här stå tillbaka för ett antal klumpigt utlagda intrigtrådar (läraren Severus har visst något slags fuffens för sig med eleven Draco Malfoy, som i värsta fall håller på att ansluta sig till de så kallade dödsätarna – etcetera, etcetera).
Stört omöjligt är det i vilket fall för denna recensent att avgöra om fallissemanget i ”Harry Potter och halvblodsprinsen” beror på själva originalberättelsen. Kvar står att denna senaste upplaga är den hittills svagaste länken i kedjan: rapsodisk och framtung, med långa dialog- och redovisningspartier, nödtorftigt draperade i en datoranimation som erbjuder specialeffekter i parti och minut.
Kort sagt en rejäl transportsträcka i standbyläge, i väntan på upplösningen.