”Himlen är oskyldigt blå/djupaste hav likaså./Att regndroppar faller som tårarna gör,/det rår inte stjärnorna för./Älskling, jag vet hur det känns,/när broar till tryggheten bränns./Fast tiden har jagat, oss in i en vrå./Är himlen så oskyldigt blå.” Samtidigt som Ted Gärdestad – den sköraste, ljuvaste svenska uttolkaren av den svåra men sköna konsten att vara ung – ekade från radioapparater i sjuttiotalets Sverige, härskade Fleming Broman över överklassens sommarparadis nummer ett: Sandhamn.

Broman var i mitten på sjuttiotalet krögare på det anrika Seglar­hotellet. Men bakom de flotta kulisserna blandade han allt annat än paraplydrinkar åt societeten. En bordell här, lite knarkhandel där ... ”Sandhamnsligan”, som sprängdes av en mäkta stolt poliskår 1975, är förmodligen värd en film i sig – en symbolisk påminnelse om att det kanske ändå inte var så där naivt och oproblematiskt i det Palmeska folkhem vi gärna vill drömma oss tillbaka till när 2010-talets vindar blåser snålt. (Ingen slump kanske att vi kommer att se en hel del sjuttio­tal i svensk film framöver.)

Men även som dokumentär fond åt ett klassiskt ”coming of age”-drama är det en nog så färgstark story. I centrum finns 17-årige Martin, ett klokt maskrosbarn som blivit vuxen alldeles för tidigt på grund av en alkoholistfarsa och en gravt medberoende mamma. En rik kompis fixar sommarjobb på Seglarhotellet, en välkommen paus från det svarta dramat som pågår i hemmet på Lidingö: ”I höghusen”, som Martin nogsamt påpekar när han berättar om sig själv.

Där ute på Sandhamn blir det mer vuxenaction än vad unge Martin tänkt sig. Bromans alter ego, den svettiga lebemannen Gösta, har definitivt sina sidor men förment faderlighet är en av hans bästa grenar. Och Martin faller pladask.

Med ”Himlen är oskyldigt blå” är Hannes Holm på egen hand, utan den givna komediparhästen Måns Herngren. Han är närmast övertydligt ute efter att skapa ett prestigedrama denna gång – och samtidigt gräva djupt i det kollektiva minnet av en oskyldigare tid.

Han lyckas med bägge föresatserna.

Holm har förmodligen haft ett visst sjå med att skruva ned Peter Dalles komiska lustar. Men så när som på två krumeluriga kumpaner, Peter Engman med fantastisk mustasch och den före detta Just D-rapparen Gustave Lund, blir det mer allvar än humor. Fast det ska sägas att Dalle har fått några fyndiga one-liners som: ”Nackdelen med att vara kriminell är att man drar till sig andra kriminella.”

Hannes Holms sjuttiotal är förföriskt så det räcker, med inklippta tv-bilder där en blyg och skönlockig Björn Borg manglas av Lennart Hyland och där kung Carl Gustaf, under sin värsta playboytid, landstiger i Sandhamn med vågor i pomadahåret. Där finns de kulört mönstrade skjortorna, mellan­öls­festerna i skymningen och en imaginär doft av vuxeninrökta bilar. För att inte tala om en rejäl nakenchock, som i och för sig visuellt sett tillhör det betydligt mer explicita 2000-talet.

”Himlen är oskyldigt blå” formar sig till en nostalgitripp med en hel del värme, men också med tydliga sorgkanter. Där finns bland annat en smått perfekt hommage till kräftskivan från helvetet i Roy Anderssons sjuttiotalsklassiker ”En kärlekshistoria” – nu förflyttad till överklassens Sandhamn där förljugenheten firar triumfer i snickarglädjevillorna.

Nostalgiska tidsmarkörer i all ära, utan bra skådespeleri kan det eka förfärligt tomt. Men Holm har säkrat upp på den fronten också. Den gänglige Bill Skarsgård i rollen som Martin förmedlar ett häpnadsväckande, lätt utomjordiskt, lugn och dessutom en auktoritet som de flesta behöver många fler år på sig för att uppnå.

Dalle spelar virtuost på sin rollfigurs attraktiva gränslöshet, och även många biroller lyser starkt, som Leif Andrées bryggseglande förvandlingskonstnär och Björn Kjellmans autistiskt aggressiva alkoholist. Kvinno­rollerna är inte alls lika roligt skrivna, vilket får ses som mitt enda väsentliga förbehåll mot ett drama som har stark vind i seglen och som förmedlar hjärta och smärta utan några förenklade feel good-lösningar.