Xavier Dolan har protesterat mot alla referenser som man har ställt honom till svars för: Han är bara tjugotvå och har inte hunnit se de Godardfilmer, etcetera, som han sägs flörta med. Om det är sant måste det vara beviset för att det finns ett kollektivt popmedvetande, för i den här lilla kärleksintrigen från Montreal passerar halva nittonhundratalet revy på nittiosju minuter.

Kläderna, bilderna, ansiktena: allt är second hand. Till och med mycket av känslorna.

Hjältinnan, en konst- och litteraturälskande, gudomligt uttråkad ung kvinna klär sig från topp till tå i lumpbodsfynd. ”Vintage” vill hon att man kallar det men hennes stil är för konsekvent femtiotalstant för att vara cool. Snarare ett aggressivt statement: Hon står utanför den här tiden. Hon är för bra för den. Hon dricker te, ligger med trånande män, röker hejdlöst mycket cigarretter, köper en italiensk halmhatt till sin älskade och skrider ner för gatan med den eleganta asken svängande till tonerna av italiensk-egyptiska Dalidas sextiotalshit ”Bang bang”, (som för övrigt känns mer som third hand eftersom Tarantino redan har inlett en någorlunda modern film, ”Kill Bill”, med samma sång – om än på engelska med Nancy Sinatra).

Hjälten (spelad av regissören själv) är en homosexuell finsmakare med Morriseys rockabilly­nostalgiska frisyr och James Spaders tvetydiga leende. Nicolas, pojkmannen som de båda blir dödligt förälskade i är i sin tur en vuxen replica av Tadio i ”Döden i Venedig” (därav halmhatten, ”Döden i Venedig” har Dolan sett) som i sin tur dyrkar Audrey Hepburn.

Ingen av de två barndomsvännerna har egentligen en chans på Nicolas, som solar sig i deras kärlek. De kanske inte ens vill komma nära honom. Det finns en poäng i att konversationerna med dem emellan aldrig blir så utvecklade. Det är en poäng att de båda ”djupingarna” faller så handlöst för en perfekt yta och inte ens vill veta vad som rör sig på djupet eftersom det skulle kunna förstöra bilden. Men det gör också filmen lite statisk. Som Jude Law bevisade i ”The talented mister Ripley” så går det att ge liv och drama även åt en karaktär som i princip bara är en projektionsyta.

Inbillade förälskelser är lika pinsamma som lotter. När man drar sin första nit måste man köpa en till för att täcka upp. Insatsen blir högre och högre. Det är genant att inte vara älskad men ännu mer genant att inbilla sig att man är det. Allt det här fångas väl, både i dramat och i infogade intervjuer med olika unga vuxna som berättar sanna och dråpliga, definitivt författade, historier om kärlek.

Dolans styrka som regissör ligger annars i utsnittet. När han placerar sina karaktärer långt ner i bild med massor av luft över huvudena, eller låter två personer som ska föreställa nära uppträda i varsin bildkant, så känns det aldrig forcerat, utan betydelsefullt och elegant. Om han någon gång placerar någonting mitt i bilden så är det något som annars brukar ligga i utkanten. Som rumpor. Eller fötter. En lång sekvens när vännernas fötter, i alltför välputsade skor, letar sig in på Nicolass födelsedagskalas som små målstyrda robotar är det mest suggestiva man har sett sedan … man är inte säker men någonstans har man sett nästan allt i denna déjà vu till film.

Sen är han en fin skådespelare också,  Dolan. En posör i ordets finaste mening. Han vet hur han ska hålla huvudet för att säga det väsentliga.  Om  Niels Schneider och Monia Chokri hade varit lika bra hade det gett en helt annan skjuts till bildflödet och gjort att filmen tagit sig en bit förbi det enbart charmiga.

Dolans debut ”Jag har dödat min mamma” hade en originell, uppslitande historia med överrumplande vändningar och fantasifulla bilder. Det har inte ”Hjärtslag”. En inbillad kärlek är intressant, men den är just inbillad och genom filmmediet blir den liksom inbillad en gång till. Det räcker för att man ska bli väldigt sugen på te och cigarretter men inte tillräckligt långt för att man ska bli kär.