Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

I called him Morgan av Kasper Collin

Lee och Helen Morgan i slutet av 1960-talet.
Lee och Helen Morgan i slutet av 1960-talet. Foto: The Afro-American Ne

Trumpetaren Lee Morgan sköts av sin egen fru. Svensken Kasper Collin fördjupar sig i mysteriet i en film som formar sig till ett kärleksbrev till New Yorks gamla jazzscen.

4

Dokumentär

I called him Morgan

Regi, manus: Kasper Collin

Med: Wayne Shorter, Larry Reini Thomas, Lena Sherrod, Al Harrison, Larry Ridley m fl. Längd: 1 tim 31 min (från 15 år).

 

Lee Morgan, med kerubkinder och troskyldig blick, var bara sexton när han blev upptäckt av maestron Dizzy Gillespie. I de sena tonåren hade underbarnet från Philadelphia spelat med på John Coltranes ”The blue train” och var en framstående trumpetare och frontfigur i legendariska Art Blakey and The Jazz Messengers. En stilmedveten yngling som klädde perfekt i det sena femtiotalets coola, kroppsnära kostymmode i New York.

Morgan var tidig med allt. Knappt hade han geniförklarats av jazzvärlden förrän han föll pladask för dåtidens innedrog bland musiker: heroin. Knappt hade han återuppstått igen som fågel Fenix förrän han satte trumpeten till läpparna för allra sista gången en snöig natt på en inneklubb på Lower East Side, lika plötsligt som oförklarligt skjuten av kvinnan som egentligen bara ville bära honom som den sista droppen vatten.

Man behöver inte kunna särskilt mycket om jazz för att falla i trans över svensken Kasper Collins lyriska, mörka dokumentär ”I called him Morgan”. Visst, här finns fantastisk musik och lockande inblickar i jazzvärlden. Men kärnan är något annat. En oförklarlig kärleksgåta, ett fascinerande mörk mysterium.

Helen More, som hon först hette, var en lokal kändis i sextiotalets klubbvärld. En blandning av hipp brud som kunde ge svar på tal även när Miles Davis försökte sätta sig på henne, och trygg mamma som lagade comfort food till alla hungriga musiker som dök upp i hennes lägenhet på 53:e gatan.

När hon mötte Morgan hade han pantat sina snygga skor, sin trumpet och till och med sin ytterrock, trots att det var full vinter i stan. Den tolv år äldre Helen började med att fixa varma kläder och ett metadonprogram, sedan tog hon i raskt itu med såväl hans falnande karriär som hans avdomnade kärleksliv. Morgan tycktes överlycklig med detta mänskliga kinderägg: mamma, manager, fru. Förmodligen i den ordningen.

Collin berättar kärleksfullt historien om Lee Morgans alltför korta liv – han dog vid 33 års ålder – med en blandning av klassiska intervjuer med kollegor och vänner som kände paret Morgan och en slösande rik skatt av arkivbilder och filmer där de stilsäkra musikerna ser ut som om de poserar på catwalken.

Årets Polarprisvinnare Wayne Shorter är en av de som vittnar mångordigt. Filmens egentliga huvudperson, Helen Morgan, syns däremot sällan i bild (hon tyckte inte om att låta sig fotograferas) även om hon ständigt är närvarande. Som ett mörkt understråk löper en tjugo år gammal bandad, självutlämnande intervju som Helen Morgan gjorde efter fängelsetiden med sin lärare i vuxenskolan, en månad innan hon dog.

Den Oscarsnominerade fotografen Bradford Young (”Arrival”) binder på ett poetiskt sätt ihop de täta intervjuerna och de svartvita arkivfynden med drömska New York-bilder, visuellt inspirerade av den fallande snön som präglade Morgans sista natt.

Det finns förmodligen många svar på varför Helen Morgan sköt sin älskade till döds. Collin ger sig aldrig ut för att hitta sanningen med stort S, men presenterar många intressanta pusselbitar. Ett svar finns i Helen Morgans egen historia: flicka från landsbygden i North Carolina som var tvåbarnsmor vid 14 års ålder, lämnade ungarna, gifte sig, blev änka vid 19 års ålder och sökte lyckan i New York. En sorts verklighetens mindre glamorösa Holly Golightly från ”Breakfast at Tiffany’s”.

”I called him Morgan” är förstås inte bara en musikhistoriskt laddat ”crime passionnel”, utan också en berättelse om fattigdom och segregation i det svarta USA. Det är inte särskilt svårt att förstå att Helen Morgan hade svårt att hantera den svartsjuka och den förödmjukelse som maken utsatte henne för när han, äntligen på banan igen, svek henne.

Ska man bara se en tjusig och tonsäker jazzdokumentär om talang och tragedi, kärlek och död i år så är det ”I called him Morgan”.

  • Se mer.

Tre jazziga spelfilmer: ”Kring midnatt” (1986) med jazzlegenden Dexter Gordon i rollen som den fiktiva saxofonisten Dale Turner, ”Bird” (1988) med Forest Whitaker i rollen som Charlie Parker och Damien Chazelles ”Whiplash” 2014).