Den som är helt ointresserad av filmhistoria tror väl att man är galen om man säger att man följde ”I ondskans tjänst” till slutet med visst intresse. Historien om tillkomsten av den nazistiska antisemitiska propagandafilmen ”Jud Süss” (1940) är berättartekniskt platt. Nazisterna heilar så uniformerna spricker, nazikoryféers dekadenta hustrur skrevar med benen och talar om hur ensamma de är medan maken är vid fronten.
Regissören Oskar Roehler är konstant skakad av Tredje rikets ruttenhet. Det är inte för den rika människoskildringens skull man ser ”I ondskans tjänst”.
Men historien bakom ”Jud Süss”, i Sverige totalförbjuden, på kontinenten framgångsrik, efter kriget satt i giftskåp, är intressant. Propagandaminister Joseph Goebbels (Moritz Bleibtreu) och regissören Veit Harlan hade svårt att få någon till rollen som filmens hatobjekt, juden Süss. Enligt Roehler gjorde skådespelare efter skådespelare avsiktligt usla provtagningar, tills Goebbels lät Ferdinand Marian (Tobias Moretti) vid sin provfilmning yttra endast en mening.
Den olycksalige Marian står i filmens fokus. Historien om hur framgången kostar honom fru och barn blir aldrig intressant, och hans framgångar hos kvinnorna leder till du-tror-inte-dina-ögon-usla sexscener. Men med Marian får vi ändå följa ”Jud Süss” väg ut i världen, där den prisades av bland andra Michelangelo Antonioni.
Sådana upplysningar överraskar. Så bombastisk den är övertygar ändå Roehlers film om att vi behöver få veta mer om ”Jud Süss”. Till exempel borde någon tv-kanal köpa den fascinerande dokumentären om Veit Harlans ättlingar, ”I skuggan av Jud Süss”, visad vid förra årets Stockholm Film Festival.