”Aspergers syndrom är en psykiatrisk diagnos inom autismspektrum. Personer med Aspergers syn-drom skiljer sig i allmänhet inte utseendemässigt från andra, vilket gör att det kan vara svårt för omgivningen att se deras avvikande beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som väldigt blyga, omogna, ohyfsade eller ouppfostrade.”
Så står det i Wikipedia och ungefär så kan man beskriva 18-årige Simon (att diagnosen Aspergers syndrom lär vara på väg bort och i stället underordnas autismdia-gnoserna är en annan historia).
Simon är ett rejält enfrågeparti, i alla fall i stunden. Han har visserligen ett par intressen: rymden, brodern Sam och ordning hemma. Men oftast ett av dem i taget. När Simon flyttar hem till sin bror och dennes flickvän blir det förstås trubbel. Flickvännen står tappert ut ett tag men försvinner sedan. Och så börjar Simons lätt bisarra jakt på en ”annan jävla tjej” till brorsan. För någon måste ju diska – enligt Simons schema.
”I rymden finns inga känslor” började som en tv-visad novellfilm, en historia som funkar bra att tänja ut i långfilmsformat. Att behovet av att utreda barn och vuxna för olika neuropsykiatriska diagnoser exploderat på 2000-talet är en sak som påverkar de flesta på något sätt. Även om det är omdiskuterat och säkert kommer att omprövas i framtiden.
Idén att gestalta detta svåra i lättsam komediform kan man bara applådera. När det dessutom görs på ett så ömsint och fantasifullt sätt som ”I rymden finns inga känslor” är det desto bättre.
Visuellt sett är det som om upphovsmännen var yngre bröder till Wes Anderson. Hans New York-miljöer från ”The Royal Tenenbaums” är visserligen utbytta mot norrländskt småstadsliv, men den frontala, helbildsälskande, färgkoordinerade estetiken känns igen.
Liksom kärleken till udda karaktärer. ”I rymden finns inga känslor” kunde i och för sig tagit ut svängarna ännu mer scenografiskt, men fantasin är det inget fel på. Musikaliskt är det också trendriktigt med artister som Lykke Li, Ane Brun, The Tough Alliance, Miss Li, Maia Hirasawa på ljudbandet.
Gränsen för lyteskomik är naturligtvis hårfin i en sådan här historia. Huvudrollsinnehavaren Bill Skarsgård spelar med stor integritet och gör ett fint jobb med att låta bli att förlöjliga sig själv. Och även om det är feelgood som gäller, väjer filmen inte för det svarta stråket i undertexten som talar om hur tufft det kan vara för en familj när en medlem har ett så komplicerat handikapp som Simon, där ingen kärlek i världen alltid kan rå på en (mentalt) stängd dörr. Eller, i Simons fall, en tvättunna förvandlad till en fantasirymdraket.