Tredje gången gillt. Istiden pimpas den här gången med dinosaurier.
Tillbaka till istiden en tredje gång?
Varför inte.
Här bjuds inget nytt under den frånvarande solen men det är bra fart när sengångare och smågnagare smashas som pingpongbollar fram och tillbaka över duken.
Istiden pimpas denna gång med dinosaurier. De finns i många filmers räddning: en bortglömd dal.
Dit beger sig det rara mammutparet, som väntar tillökning, och den sabeltandade tigern Diego. De ska rädda den korkade sengångaren Sid, som blivit bortförd av en ilsken dinosauriemor.
”Ice age” (2002) hade ett briljant inslag, det långa ordlösa förspelet där ekorrliknande Scrat jagade ett ekollon. Scrat gjorde succé, och gänget bakom filmen fick bekräftat att gamla tecknade film-gags som fördröjd reaktion och bågnande ögon fortfarande kunde vara kul. Insikten syns här. Mycket är förutsägbart fajtande, trillande och rutschande, men regissören Carlos Saldanha vågar ta ut svängarna och visa hur oemotståndligt animerat kan bli när linjerna får fjädra till max.
När Scrat, hans nya motspelare, förföriska Scratte, och ekollonet hamnar i var sin tjärbubbla påminns vi om allt som i animerad film kan hända med luft. Det är överraskande roligt.
Ett annat nytillskott, bindgalne Buck, dalens kapten Ahab, håller tempot uppe. Det är så pass bra att man tycker att filmmakarna kunde ha varit lite stoltare, och avstått från att ta varenda billig poäng som bjuds.
Föräldrar till små barn ska veta att dinosaurierna i den här filmen inte lägger fingrarna emellan när någon trotsar dem.