De bor i Paris burgna kvarter, i ett ståtligt hus där hissen allt som oftast står stilla som ett slags påminnelse om dom där uppe och dom där nere. På ett mellanetage bor den överbegåvade och klarsynta tolvåringen Paloma, som bestämt sig för att inte bli vuxen. Omgiven av en disträ pappa, en mamma som hellre pratar med krukväxterna än sin dotter och en storasyster som tycker Paloma är en plåga har hon samlat mammas lugnande piller för att begå självmord på trettonårsdagen.
Längst ner bor den buttra och solitära portvakten fru Michel, som med sin feta katt Léon som enda sällskap väl döljer sin bildning och sitt hjärta av guld. ”Hyresgästerna vill inte ha pretentiös portvakt.”
Högst upp den sirlige japanen Ozu, som förvandlat sin paradvåning till ett under av kultiverad japansk finess. Hans katter är i gengäld slanka ryska skönheter, döpta efter ett av Tolstojs kärlekspar.
Det är kring de tre dramat kretsar, garnerat av träffande inblickar i högborgerligt franskt familjeliv, såsom de fastnar och beskrivs av Palomas röst och videokamera. En film ska bli hennes testamente.
Muriel Barbery skrev den lättlästa och finurliga romanen ”Igelkottens elegans” som är filmens förlaga. En bestseller förstås – annars hade den knappast så snabbt blivit film – med en kombination av skarp satirisk humor och vuxenmelodram, filosofiskt grubblande över meningen med livet konstens funktion, dinglande mellan livets yttre låga behov och inre upphöjelser. Om man så vill att såsom Ozu kunna låta Mozart klinga ut i samma ögonblick man sänker sig över toalettstolen.
Det var naturligtvis inte lätt för långfilmsdebutanten Mona Achache att ge romanfigurerna kött och blod när så mycket av dem präglas av språket. I synnerhet av madame Michels och Palomas inre monologer, fyllda av precisa iakttagelser om väder och vind, om omgivningen och den egna motviljan mot att bli en del av den.
Filmen blir också mycket riktigt ett slags destillat, ett avkok på distans som trots sina obrutna närbilder aldrig riktigt slörpar av fysisk närhet, som det bör göra när man äter japansk nudelsoppa. Men i gengäld av Josiane Balaskos tunga kropp, när hon som den dystra Madame Michel blir synlig och får lättare steg av Ozus oväntade uppvaktning.
Eller av Garance Le Guillermics tunna tolvårsgestalt som upptäcker att hennes egen osynlighet bryts av att göra andra synliga.
Den vänlige Ozu får mer förkroppsliga en sentimental idé om den japanska kulturen – kontra det franska borgerskapets instängda absurditeter – än att gestalta en verklig person.
Ty ”Igelkotten” är och förblir en melodram om två kvinnor: en åldrande och en på väg, om yta och innehåll, om avståndstagande och närmande.
Som sådan är den mer övertydlig än gripande djupsinnig.