”Inglourious Basterds”

Är Quentin Tarantino kapabel att förhålla sig till någon form av verklighet utom den strikt cineastiska?

Man kan ju undra. Ta hans genombrott ”Reservoir dogs”, denna ”heist”-film om den perfekta stöten som går så fruktansvärt fel. Eller den mästerliga ”Pulp fiction”, som med sin kalejdoskopiska berättarkonst förändrade synen på filmgangstern en gång för alla. För att nu inte nämna båda ”Kill Bill”-rullarnas uppenbara koppling till asiatisk krigskonstfilm, och den B-film eller Roger Corman-inspirerade ”Death proof” häromåret, med sin feministiska skruv.

”Inglourious basterds” är om möjligt än mer invaderad av cinefiliska referenser och reverenser. Desto märkligare kan tyckas, då Tarantino denna gång förankrat sin rövarhistoria i en synnerligen förefintlig tid och plats – andra världskriget.

Men det hindrar som sagt inte att den filtreras genom ett antal lager cineastiska föregångare. Ett sådant är den så slitstarka ”mission”-genren, inte minst ”The dirty dozen”, Robert Aldrichs stilbildande film från 1967 där ett gäng mördare och våldtäktsmän reformeras (nåja) till soldater under Lee Marvins osentimentala befäl, med uppdrag att ta sig in i naziland.

Vem minns väl inte John Cassavetes, Telly Savalas, Charles Bronson och Donald Sutherland som här lånade ut sina oefterhärmliga fysionomier till detta smutsiga dussin?

Smutsiga är också bastarderna hos Tarantino, fast med de inbyggda kullerbyttor man kan vänta sig. Här handlar det ju om åtta judisk-amerikanska soldater, som onekligen blir både dirty och nesliga (”inglorious”) i ett nazifierat Europa, i synnerhet som de är anförda av hårdingen Brad Pitt som här, likt en annan Lee Marvin, skrapat ihop och uppfostrat en egen samling skitstövlar.

Så långt ramberättelsen. Men historien tar egentligen vid i ett ensamt hus på prärien … ursäkta den franska landsbygden. Fast vad ska man tro när det lilla huset i dramatisk silhuett mot en tom himmel ackompanjeras av en ensam el­gitarr liknande den som följde Clint Eastwoods anonyme hjälte i Sergio Leones spagettivästerns?

Alltnog, snart blir en fransk mjölkbonde uppsökt av de nazistiska ockupanterna, och utan att avslöja för mycket, låt oss nämna att en av de tre döttrarna lyckas fly, blir sedermera biografägare i det ockuperade Paris, med såväl G W Pabst som – vad annat – Leni Riefenstahl på repertoaren. Och när så en dag en man dyker upp från det förflutna öppnar sig ett utmärkt tillfälle att utmäta raffinerad hämnd på hennes familjs mördare.

Eller rättare – hämndorgien är Tarantinos. För vem om inte en cineastisk fetischist skulle komma på idén att samla den filmälskande kulturminister Goebbels och övrig naziledning på en biograf, med trehundrafemtio högst explosiva nitrat­filmskopior i lagret? Och vem säger att konsten för en gångs skull inte skulle kunna ändra på historiens gång?

Även i annat känner man igen sig. Att den dialogbesatte Tarantino gör språket till ett alldeles eget tema ligger nästan i sakens natur. För här förväntas vi inte hålla till godo med angloamerikanska skådisar som låtsas tala utrikiska, här är tvärtom majoriteten av dialogen på olika europeiska språk – frans­ka, tyska, italienska.

Själve superskurken, spelad av den briljante österrikaren Christoph Waltz, jonglerar elegant mellan minst fyra språk och är i varje uns av sin korta kropp värd det manliga skådespelarpriset från årets Cannesfestival.

Allt sker dessutom mot en ljudkuliss bestående av de amerikans­ka antihjältarnas bräkande tungomål, inte minst Brad Pitts njutbart bredbenta sydstatsamerikanska (”deee-stroy”, ”wienerschnitzel-lickin’ finger”). När vill säga inte något brittiskt befäl utrustad med käck basker och nasal accent dyker upp och flikar in ett eller annat ”good chap” och ”jolly good”.

Och till sist: ju längre en dialog pågår i en Tarantinofilm, desto säkrare är det att allt kommer att ta en ända med förskräckelse. I synnerhet om ett till synes ömsesidigt samtal är omgärdat av sirliga och respektfulla åtbörder, i sig bara ett mått på den civilisatoriska fernissa som ofelbart utmynnar i brutalitet.

Det är kort sagt som vanligt hos Tarantino. Eller som det antyds redan i namnet för hans eget produktionsbolag, A Band Apart: något alldeles eget och för sig – ena stunden som gjord av och för en trettonåring, däremellan stundtals lysande film.