Michael Madsen beger sig till Onkalo, där radioaktivt avfall förvaras, och får gamla förträngda frågor om kärnkraft att bränna igen i dokumentärfilmen ”Into eternity”.
Eldsprutande drakar, väktare som somnat i hundratusenårig sömn, något ont som slumrar i underjordiska grottor. När Michael Madsen berättar om Onkalo, världens första slutförvaringsstation för radioaktivt avfall, insprängd i det finska urberget, börjar man undra om sagorna handlar om en verklig framtid och inte om något mytiskt förflutet.
Det är en fascinerande film om omöjliga frågor, om en liten grupp finska och svenska vetenskapsmän som resonerar om jordens framtid omhundratusen år, när radioaktiviteten beräknas avta. Redan nu finns mer än 250 000 ton kärnavfall i tillfällig förvaring runtom på jordklotet. Förvaring som kräver kontinuitet och bemanning. Eftersom ingen vet hur livet kommer att se ut över jord om ens tio tusen år, verkar det säkrare att satsa på urbergets inre.
Ibland verkar de så rörande naiva, de här vetenskapsmännen. I alla fall framstår det så när Madsen väntar ut dem med sina statiska, frontala tagningar: gåtfulla, lite tossiga gnomer som vaktar en livsfarlig skatt nere i berget. Man får en känsla av att de lever där och inte har kontakt med någon annan verklighet än tunneln och den fantastiskt avlägsna framtid de planerar för. De filosoferar kring hur man bäst varnar den mänsklighet eller vad det nu är för något som rör sig uppe över jordytan om hundra tusen år. Skyltar? På vilket språk? Förmodligen är alla nu kända språk utdöda. Illustrativa bilder? Vem ska kunna tolka dem? Ett organiserat, muntligt traderande från generation till generation är ett annat fascinerande alternativ.
Men den allmänna slutsatsen verkar vara att det allra bästa vore om Onkalo, efter att det fyllts med radioaktivt avfall och förslutits, växer igen och faller i total glömska för all framtid. Varje form av skylt eller signaler, om de nu skulle överleva tiden, skapar nyfikenhet och livsfara. Det har de här underjordiska väktarna kommit fram till.
Det är ingen dum slutsats, det är bara chockerande att höra människor i vårt genominformerade samhälle besluta att om det här ska vi knipa käft. Att det dessutom är finländare, enligt traditionen tigandets mästare, som har kommit till slutsatsen, ökar känslan av fiktion och saga.
Madsens leker med science fiction, med Werner Herzogs sjuttiotal, med ny och gammal tysk undergångsromantik (både Wagneriansk och Kraftwerksk). Han har försökt forma filmen till en tidskapsel, en varningsskylt för utomjordingar eller äventyrare från hundratretusentalet. Han lyser upp sitt ansikte med en tändsticka. Hans milda röst viskar ”Go no further” medan byggjobbarna traskar in i mörkret eller sitter och käkar ur sina matlådor. Man kan tycka att hans ödesmättade stil blir för mycket, att han neutraliserar sitt eget, hyperintressanta material med alla effektfulla pauseringar. När han faktiskt spelar Kraftwerks ”Radioactivity” blir det fler tårtor på varandra än vad man kan smälta.
Men det var länge sedan de här frågorna propsade på ens uppmärksamhet. ”Into eternity” drar upp en mängd förträngda frågor från slutet av sjuttiotalet, när kärnkraften var en konstant närvaro i det allmäna medvetandet och alla pratade slutförvaring, halveringstider, Harrisburg.
Madsen får det att krypa lite i skinnet igen. Svindla för ögonen. Det lyckas bäst under intervjuerna. Däremellan jobbar han så hårt på svindelkänslan att man trubbas av, tänder lampan och förtränger jordens undergång ett tag till.