Nej nej nej nej. Inte Clint Eastwood och ännu en av hans sentida moralfabler. Inte Morgan Freeman som Nelson Mandela heller. Och titeln: ”Invictus – De oövervinneliga”? Bespara oss, gode gud bevare oss för en helgonskildring!
Men en sund reaktion från magtrakten någonstans kan glädjande nog komma på skam. Nåja, åtminstone delvis.
Filmen tar sin utgångspunkt i Nelson Mandelas första år som president vid mitten av 90-talet. Därför naturligtvis också i hans lika storslagna som osannolika försoningskampanj, denna skickliga politiska strategi att inte alienera landets vita befolkning, även dem som aktivt verkade för den förhatliga apartheidpolitiken.
Men hur skildra sådant, i det fall man nu inte har ambitionen att göra en heltäckande bio-pic? Här sammanfattas det effektivt, som så många gånger förr på bioduken, i sporten och dess inbyggda dramaturgi. Här sker det dessutom med påbackning av verkligheten själv, i detta fall Sydafrikas osannolika rugbyseger i world cup 1995.
Det lär tydligen ha varit så att Mandela fick för sig att stödja rugbyn, just den sport som representerade apartheid och var så impopulär att när landslaget spelade landskamp höll de svarta på motståndarlaget.
Men så började Mandela dyka upp oanmäld på rugbymatcher och inledde dessutom ett samarbete med Francois Pineaar, kaptenen för landslaget (Matt Damon). Ännu ett smart drag av försoningspolitikern: han insåg den långsiktiga betydelsen av immateriella, symboliska behov, och sportens potential för förbrödring – ett lag, ett land.
Ändå blir filmen inte fullt ut den helgonskildring som man kan befara. I och för sig antar dialogen ibland skepnad av visdomsord som likt ett pärleband ramlar ur Morgan Freemans mun (”Vi stöddes inte av de 60 000 på läktaren, utan av 43 miljoner sydafrikaner”). Men i samma ögonblick kan sådant uppvägas av att den cell som visas i filmen faktiskt är den som Mandela satt i under sina nära trettio år i fångenskap på Robben Island.
Och så av denne Morgan Freeman. Om det är möjligt att beskriva ett ”tänkande ansikte”, så har Max von Sydow det, skrev en kritiker en gång om denna vår nationalexport. Även Freeman har ett sådant ansikte, och i övrigt en sorts inbyggd värdighet. Dessutom är karln utrustad med den mest auktoritativa rösten sedan James Earl Jones Darth Vader. Det räcker ganska långt.
Betänk sedan detta med ålder: framför kameran en aktör född 1937, och bakom en regissör född 1930. Möjligen inger även det en viss vördnad.
Så är regin därefter, på gott och ont. Som i början, där kameran från en rugbyträning på saftigt grön gräsmatta med enbart vita liksom av en slump kastar en blick på vad som försigår tvärsöver vägen: fotboll på dammig leråker, med enbart svarta. Kort sagt, en sorts no nonsense-stil med enkla effektiva tagningar som ritar upp den grundläggande konflikten: what you see is what you get. Antingen gillar man det eller också har man urtråkigt.
Och nog hade mangärna sluppit en och annan tackling, ett och annat tjoff, stööön, tjoff och matchklockans visare som bara måste slå över i nästa minut med ett åskmuller samt i extrem slowmotion. För att nu inte nämna slagdängan skriven av någon ur klanen Eastwood som här alldeles skamlöst tillåts kränga den.
Men den som vill ha sig just sådana förväntade klichéer, ett stabilt hantverk utan yviga experiment, lite sport och en skärva nutidhistoria – go for it.