”Iron man 2” har svårt att leva upp till ettan. Storyn är tunn och fastnar i det lätt hjärndoda leksaksträsket. Det blir tröttsamt, tycker DN:s Helena Lindblad.
”När jag gjorde ’Wonder boys’ med Tobey Maguire gick vi och såg ’Matrix’, och det var en stor grej för Keanu som jag känt i evigheter. Sedan såg jag hur Tobey också lyfte med hela ’Spiderman’-prylen. Och sedan såg jag vad Johnny Depp gjorde med hela ’Pirates’-prylen. Det var lockande att få bädda in sig i den här planetens undermedvetna på ett sätt som är så uppenbart oviktigt att man inte behöver ta det
så seriöst. Och det skadar ju inte att plötsligt bli omfamnad av Burger King, Hasbro och Slurpee Cups.”
Så förklarade Robert Downey jr sina drivkrafter att spela superhjälte i tidningen GQ i samband med premiären av ”Iron man” för två år sedan.
Filmen blev en sommarkassesuccé, förstås, annars hade vi inte sett tvåan. Och Robert Downey jr, som senast sågs i den superseriösa ”Solisten”, fick den sista draghjälpen han behövde för att klättra upp till skådespelarnas A-lag. Att han varit nere för räkning under många år var förmodligen bara ett plus när det gällde att gestalta seriehjälten Tony Stark som börjar som en aningslös och cynisk vapenhandlare och slutar som engagerat (men fortfarande snyggt cyniskt) världssamvete.
Till skillnad från vissa andra Marvelhjältar finns det inte mycket magi, bara vanlig, hederlig (nåja) teknik bakom de underverk som Tony Starks alter ego Iron Man kan utföra. I ettan hamnar Stark i Afghanistan, kidnappas av terrorister som vill att det amerikanska teknikgeniet ska bygga en missil åt dem, men han bygger i stället en metallisk superkostym, flyger i väg och gör upp med såväl islamister som sin bedrägliga kollega (Jeff Bridges) som har sålt Starkvapen bakom ryggen på företaget.
I tvåan har den koketta sidan av lebemannen Stark tagit över. Han flashar sin dubbelidentitet för hela världen och skryter med att han har ”privatiserat världsfreden” samtidigt som han döljer att hans teknikmodifierade kropp för ett dödligt krig mot hans själ. Hans trogna medarbetare Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) blir plötsligt utnämnd till vd samtidigt som en karismatisk ung kickboxningskunnig assistent (Scarlett Johanssons actionscener är överraskande imponerande) gör en mystisk entré på Stark Enterprises. Senaten och Pentagon gör gemensam sak mot Stark.
De vill åt hans superdräkt och nöjer sig inte med att Iron man lovar försvara Amerika. Samtidigt, i en annan del av världen, sitter en tatuerad ryss med ståltänder (alltid ståltänder på filmryssar av någon anledning) och smider ondsinta planer mot Stark.
Det finns fler fina skådespelare, dessutom med maximal stjärnstatus, per kvadratmeter i ”Iron man 2” än i de flesta storfilmer. Men det hjälps inte direkt när det inte denna gång finns någon vidare slagkraftig story att bygga kring än att Robert Downey jr:s antihjälte blir smågalen och självdestruktiv av sin dödsångest och att hans ryska Nemesis (Mickey Rourke med löjlig frisyr och ännu löjligare brytning) vill hämnas sin Sibiriendeporterade far.
Det finns, med några få undantag som ”Dark knight” en velighet i den nya tidens superhjältefilmerna. De lite konstnärligt sinnade regissörerna, som till exempel ”Iron man”-mannen Jon Favreau, vill ofta betona superhjältarnas utanförskap och moraliska ambivalens – vilket är intressant filmstoff. Men de fastnar obönhörligen i det lätt hjärndöda leksaksträsket. Det börjar bli rätt tröttsamt med den här invasionen av barnfilm à la ”Avatar” för vuxna.