”Jackass 3-D” är filmen där uppkastningar blir höjdpunkter.

1953 skrev Aftonbladets kritiker Filmson om ”Gycklarnas afton”: ”Jag vägrar – – – att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig.”

Som många andra har jag funnit formuleringen lite överspänd, men nästan femtio år senare sitter jag där och kniper ihop ögonen när Steve-O kräks. Vilket faktiskt bokstavligen är att vägra att okulärbesiktiga en uppkastning.

Med tanke på skojargänget i ”Jackass 3-D” kan man till och med säga att jag drygt femtio år efter min kritikerkollega vägrar att okulärbesiktiga en gycklarnas afton.
Medan en dvärg limmas på en tjockis tänker jag på Karl Marx ord om hur historien upprepar sig, ”först som tragedi, sedan som fars”.

Jag vill ändå inte kalla ”Jackass 3-D” alltigenom outhärdlig. Den svensexahumor Johnny Knoxville och hans rekryter odlat i tio år har potential.

I en scen har här riggats en uppblåsbar kudde stor som en buss i vattnet. Två Jackassare hoppar från hopptorn ned i ena änden, varpå från andra änden en tredje i ankkostym slungas upp i en båge över vattnet. Prydda i jägarhattar försöker resten av gänget att pricka honom med paintguns.

Jag skrattade. Här syns sinne för idiothumor.

Men det får inte utvecklas. Gallring är tabu. Dumhet ska rätt in framför kameran. Så blir det en massa tjatigt slungande av hårda bollar och löst bajs, medan truppen vrålar fram skratt som känns ganska tvungna.

Medlemmarna i ”Jackass”-truppen vågar nästan allt, men efter en stund önskar man att de någon gång vågade se ut som om de ansträngde sig och försökte göra något bra, även om det skulle vara ett chockerande brott mot grabbgängsetiketten.