Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Jane Eyre”

Den litterära klassikern ”Jane Eyre” har åter filmatiserats. Regissören Cary Fukunga väljer att sätta fokus på titelpersonen och tar visuellt och musikaliskt fasta på det mörker som hon bär med sig.
Filmrecension
4

Titel: ”Jane Eyre”

Kategori: DRAMA

Regi: Cary Fukunaga

Medverkande: Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Jamie Bell, Sally Hawkins, Judy Dench m fl.

Längd: 2 tim (från 11 år)

Först ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë och senare i år ”Svindlande höjder” av systern Emily i regi av Andrea Arnold ... Filmåret 2011 tillhör helt klart de skrivande Yorkshire-systrarna Brontë. ”Brontëmani” är dock knappast någon ny besatthet, konstaterade nyligen brittiska The Guardian i en lång och utredande essä. Den handlar om att intresset egentligen aldrig svalnat för syskontrion som i mitten av 1800-talet svepte in den viktorianska litteraturen i ett passionerat, våldsamt mörker.

Efter ett par decennier där systrarnas Brontës mer lättsamma författarkollega Jane Austen stått i fokus – otaliga film -och tv-produktioner som frossat i krinoliner, spetsprydda bahytter och extravaganta polisonger – är det deras tur igen.

Romanen ”Jane Eyre”, som såg dagens ljus 1847, har tolkats på otaliga sätt genom åren. Den är framför allt en av feminismens mest kanoniska texter med sitt dubbelporträtt av kvinnlig vrede: å ena sidan symboliserat av den milt rebelliska guvernanten Jane Eyre och andra sidan av hennes mörka skugga, den galet rasande hustrun instängd på godset Thornfields vind. Det kvinnorna har gemensamt är att de är känslomässigt bundna till husets tvetydige herre, mr Edward Rochester. Men här finns också något för alla: religionsvetare, mystiker, psykoanalytiker med flera.

Upphovsmännen bakom dagens ”Jane Eyre” har satt fokus på titelpersonen och hennes utveckling, snarare än på den vilda, svartögda kvinna som spökar så framgångsrikt i romanen. Första gången den musiga, tillbakadragna Jane möter sin eldiga arbetsgivare mr Rochester ber han henne ironiskt att berätta ”sin tragiska historia”. Alla guvernanter har en sådan, menar han överlägset, annars hade de aldrig blivit just guvernanter. Jane nekar sturskt, hon vill inte placeras in ett fack. Men sanningen kryper fram, en Dickensk mardröm av övergrepp hos en rik fosterfamilj och sedan åratal instängd på en internatskola från helvetet.

Mia Wasikowska (”Alice i underlandet”, ”The kids are all right”) gör ett storartat, drömskt porträtt av den kuvade hjältinnan som vägrar acceptera att hennes lott är kärlekslöshet. Hennes motpart, Michael Fassbender (”Inglourious Basterds”, ”Hunger”), lyckas också ingjuta nyanser i sin mr Rochester – utan alltför mycket överflödiga ord.

Cary Fukunagas (känd för det latinamerikanska flyktingdramat ”Sin nombre”) stilfulla tolkning tar visuellt och musikaliskt fasta på det mörker som Jane växt upp med och alltid bär med sig, även in i den passionerade förälskelsen i mr Rochester. Färgtonerna går i olika nyanser av grått som hämtade från flickskolans fattiga klänningar, eller brunt från de karga, vintriga hedar som omger både Thornfield och den prästgård dit Jane Eyre tar sin tillflykt när hon rymmer undan sin älskades hemlighet på vinden. Allt ackompanjerat av flytande, atmosfäriska stråkar och pianostycken. Tempot är återhållet, andningen stillsam i skön kontrast mot de känslostormar som rasar.