Filmrecensioner

”Järnladyn”

En porträttlik Meryl Streep som Margaret Thatcher tillsammans med Jim Broadbent som spelar maken Denis Thatcher i ”Järnladyn”.
En porträttlik Meryl Streep som Margaret Thatcher tillsammans med Jim Broadbent som spelar maken Denis Thatcher i ”Järnladyn”.
”Järnladyn” försöker skildra både vänsterns kritik av Margaret Thatcher och högerns dyrkan av Englands första kvinnliga premiär­minister. Men det enda man lyckas med är att förolämpa intelligensen hos bägge sidor.
Filmrecension
2

Titel: ”Järnladyn”

Kategori: Drama.

Regi: Phyllida Lloyd.

Medverkande: Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach med flera.

Längd: 1 tim 45 min (från 7 år).

”Give the girl a chance”, stod det på löpsedlarna 1979 när man vadade omkring bland sopor i London, när James Callaghan var premiärminister, när punken regerade och England var ett charmigt, solkigt, statiskt och billigt land som föraktade uppkomlingar för deras stillöshet och skrävel. Några år senare, när England var ett solkigt men dyrt och dynamiskt land fullt med skrävlande och stillösa uppkomlingar, ekade de orden lite som ”famous last words”. ”The girl” hade visat sig vara ett monster av viljestyrka och kompromisslöshet som skulle förändra Englands struktur för alltid.

Om man får tro Phyllida Lloyds vision av tant Thatcher, så gjorde hon det lite på Mister Chance eller Kaspar Hauser-maner: hon applicerade helt enkelt sin visdom från pappas mjölkbutik direkt på en av världens historiskt sett mäktigaste nationer och lyfte den ur depression genom blind tro på principer och deviser som hennes idoliserade och religiöse far hade lärt henne.

I vanliga fall brukar man tänja lite på sanningen för att det liv man skildrar ska passa in i storymallen. Här har vi en kvinna som från början mallar sitt liv efter en tanke och som dessutom, i bästa manuskursmaner, går från noll till hundra – från kvinnligt butiksbiträde till Englands mäktigaste premiärminister sedan Winston Churchill. Det är så prydligt att det blir skrattretande. Var hittar man den punkt där mallen skaver?

Manusförfattaren Abi Morgan och Phyllida Lloyd hittar den inte. Kanske för att de inte tar till sig de deviser som Thatcher själv uttalar i filmen: ”Vi talar för mycket om känslor och för lite om tankar och principer.” Eller: ”Det brukade handla om att göra något, nu handlar det om att vara något.”

Filmen är ett försök att på ett privat och ganska känslosamt och symbolladdat vis berätta om en offentlig och tankestyrd människas liv. Det finns något provocerande i det. Som om man inte stod ut med möjligheten att en kvinnas främsta drivkrafter kan vara att förverkliga sina ideal och nå makt och ära på vägen. Som om vi måste ”tycka om” henne för att kunna följa med på den resan. Och som om vägen till att tycka om henne måste ligga i att hon älskar sin familj så mycket att hon lagar frukost till sin man fortfarande åtta år efter hans död. Eller att hon hade babypuderblå dräkt i ett rum fyllt av svarta kostymer. (Kostymerna var snyggare. Ska vi älska henne för hennes dåliga smak?)

Meryl Streep fångar skickligt Thatchers halsstarrighet i den gamla tant med huckle som inledningsvis har smitit i väg från sina fångvaktare för att köpa en flaska mjölk i butiken på hörnet. (Thatcher ”the milk snatcher” drog som utbildningsminister in skolbarnens gratismjölk, (motvilligt visserligen, och efter att Labour redan dragit in den för äldre skolbarn, men det stämplade henne som ond kvinna.)

Streep hummar, suckar, skakar, tvekar, exakt som en åttiofemåring med en vilja som är starkare än kroppen. Men precis som den hantverksmässiga gammelmasken har missat något väsentligt (det reptilartade, som gjorde henne och Reagan till ett slags kusliga tvillingar ur science fiction-serien ”V” från samma era) så är det lite ”nära skjuter ingen hare” över Streeps porträtt. Till skillnad från Helen Mirrens drottning i ”The queen” så ligger Streeps kopia här som en fusktatuering ovanpå originalet. De blir aldrig ett därför att berättelsen aldrig tränger genom huden på vare sig skådespelerska eller huvudperson. (Alexandra Roachs porträtt av den unga Thatcher är i så fall mer engagerande.)

De senaste årens erövringar i biopics-genren har visat att man måste hitta en begränsad historia som på något sätt berättar allt. Inte, som här, försöka fumla sig fram genom ett helt liv.

Ramberättelsen om den begynnande demensen, behändig på så sätt att man kan röra sig fritt i den gamla damens förvirrade minnesvärld och slänga in lite IRA-bomber här och lite barn på stranden där, säger egentligen ingenting om Margaret Thatcher, utan kunde handla om vilken tuff gamling som helst som inte vill släppa taget om sitt liv.

Filmen doppar ängsligt ena foten i vänsterns kritik av mrs Thatcher och den andra i högerns dyrkan av henne. Och på något sätt dessutom fel fot i fel pöl vilket förolämpar intelligensen hos båda sidorna och snuvar publiken på substans. Vad världen vill veta om den här kvinnan har ingenting med hennes privatliv att göra. Av allt att döma hade hon själv väldigt lite med sitt privatliv att göra. De rumphuggna scenerna av riksdagsbråk, demonstrationer, kriser: där ligger materialet. En enda av Thatchers kontroversiella reformer, följd från idé till praktik, med allt motstånd och alla känslor de väckte, med liv som ödelades och liv som förgylldes, hade räckt för en film. Och berättat betydligt mer om England och världen. Då och nu.