Det är i år 45 år sedan den, såvitt jag vet, första James Bond-filmparodin, "Vår man Flint" med James Coburn. Det hann bara göras tre Bondfilmer innan någon började driva med de tekniska manickerna, Bonds coola självsäkerhet, och hans dragningskraft på undersköna kvinnor.

Sedan har det fortsatt, decennium efter decennium har någon ny producent vaknat med idén att det vore fantastiskt att göra en super-agent så absurt super-super-duper att det blir komiskt. Bondparodin är, i hård konkurrens, förmodligen den mest förutsägbara av alla filmgenrer.

Coburn var en överdrivet kapabel Bond. Numera är pseudo-Bond alltid en fjant, med överdådig James Bond-stil utan substans. Han fumlar med de smarta supervapnen, och hoppar ofelbart i galen tunna, om den så är försedd med en stor skylt med orden "GALEN TUNNA". Vilket den är, ha ha.

I uppföljaren till "Johnny English" (2003) stretar Rowan Atkinson vidare med att trycka på fel knappar, misslyckas med att uttala ryska namn, och ta på byxorna bak-och-fram. Det är ingen Q som utvecklat gagsen. När Johnny English ska ta miste på person och överfalla en gammal dam ser alla skämtet blinka som en gigantisk fyr så där tjugofem filmmeter längre fram. Samtliga sjutton gångerna.

Den här genren skulle må avsevärt bättre om alla som gav sig in på den tvingades att se några av de mest underhållande Bondfilmerna, som "Goldfinger" (1964) eller "Octopussy" (1983), och inse att en parodi faktiskt måste bli mer spirituell än dessa. För att parafrasera Q: "Now pay attention, producers!".