Betyg: 1.
En av poängerna med en Åsa-Nisse-film är att det får vara bottenlöst uselt, med fllinande och rullande ögon och dassiga ordvitsar. Det kan fungera kommersiellt...
Det är dags att instifta en ny Guldbagge: till skådespelare som tackat nej till roll i kommersiell smörja som aldrig borde ha solkat en projektor.
Ett stipendium i nivå med erbjudna arvodet kunde ingå, det skulle vara väl använda stödpengar.
Det måste gå att hitta någon. Fast man kan undra, när man ser alla etablerade komiker och skådespelare som hjälper till att vrida klockan tillbaka i det tjotjimmande försöket att räcka lång näsa åt sex decennier av utveckling i svensk film som är ”Åsa-N...”, ”Åsa-Ni...”, ”Åsa-...” – nej, jag klarar inte att skriva ut titeln.
Manusförfattarna Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar – båda medverkar i filmen – har förlagt handlingen till nutid. Hembrännaren och tjuvjägaren Åsa-Nisse och hela Knohult har dock inte förändrats alls sedan 1950-talet. Väl är det: Gud förbjude att man tvingats försaka guldkorn till skämt som när någon uttalar ordet ”pipeline” ”pipe-linje”.
Så roligt kan man ha med ett ord som svenskar enligt NE använt sedan 1934.
Kjell Bergqvists Åsa-Nisse hittar olja. Johan Glans kostymnisse försöker komma åt Åsa-Nisses uppfinning ”Dunderpumpen”, och blandar in Maria Lundqvists statsminister i intrigerandet, varpå Knohult utropas till republik med Åsa-Nisse som president.
Johan Rabaeus spelar handlare Sjökvist och spränger ett mjölpaket med en streckkodsläsare. Maria Lundqvist och Johan Glans har skojiga peruker. Mikael Segerström rider en galen älg.
Det sista görs i en av de sämsta trickfilmningar som skådats på den här sidan ”Rymdinvasion i Lappland” (1959). Antagligen är det ett skämt. Intrycket man får, av allt flinande och rullande med ögonen och alla dassiga ordvitsar, är att en av poängerna är att det får vara bottenlöst uselt i en Åsa-Nisse-film. Det är ett frosseri i låg kvalitet.
Återupplivandet av Åsa-Nisse kan fungera kommersiellt. Regissören Fredrik Boklunds taktik är att hålla skådespelarna i rotation och mjölka deras välkända maner. Det ger ett hyggligt tempo; den omväxling detta mischmasch kan erbjuda gör den mindre plågsam att sitta av än den billiga krigsfilmen ”Gränsen” som hade premiär tidigare i år.
Men den var ändå ett försök att komma framåt. Här grips man av en mardrömslik känsla av att det inte finns någon gräns för svensk films förmåga att regrediera. Över sextio år sedan den första filmen, och svenska filmskapare tycker att vi ännu inte är färdiga med Åsa-Nisse?
I pressmaterialet påstår Dorsin och Ulvshammar att de sporrades av de gamla filmernas dåliga anseende: ”Det blev en utmaning att slå ur underläge.”
Verkligen? Jag ser att de ligger, men något försök att slå sig upp märkte jag inte.