Kungfuandet bäst från ovan. Yxigt spel i sockersöt Pekingrulle.
Tolvåringen Dre (Will Smiths son Jaden) är inte glad över att flytta med mamma från Detroit till Peking.
Dre begriper inte ett ord, skolan har konstiga regler, och nästan genast får han ett gäng kung-fu-kunniga busar mot sig. Som tur är backas Dre av mr Han (Jackie Chan), hyreshusets tystlåtne fastighetsskötare. Oväntat visar han sig vara fenomenal på kung-fu.
I andra avseenden är det inte lika säkert att mr Han alltid vet vad han gör: för att få busarna att lugna sig lovar han att de ska få möta Dre i en kommande kung-fu-turnering. Dre får börja träna för livet. Han finner att mr Hans metoder kan vara lika svårbegripliga som kinesiskan.
Nyinspelningen av ”Sanningens ögonblick – Karate kid” (1984) är en inte så upphetsande men förvånansvärt underhållande sightseeingtur genom Peking med omgivningar, med en hygglig karateshow på slutet. Regissören Harald Zwart fyller på med vackra Kinavyer, fångade såväl i Den förbjudna staden som på bergstoppar. Mr Han och Dre får till och med ta sig upp på Kinesiska muren, så att den och deras kung-fuande kan fångas i några flotta helikoptersvep.
Det är från första rutan tydligt att Zwart regisserar bäst från helikopter. Spelet i ”Karate kid” är generellt på handdockenivå. Det kung-fu-grepp som skulle kunna få näpne lille Jaden Smith att sluta vara bedårande är inte uppfunnet, men lita på att man efter trettio minuter drömmer om att få se det.
Som Dre har hela filmen stor hjälp av Jackie Chan. I skrynkliga blåkläder och med fånig öronlappsmössa lyckas den charmigt anspråkslösa veteranen och kung fu-stjärnan Chan göra en människa av sin mr Han. Chan låter mr Han ha en aning bluffmakare i sig, något som släpper in lite liv mitt i allt det sockersöta.
Som projekt är kinesiskamerikanska ”Karate kid” intressant. Den visar hur den amerikanska filmindustrin söker fotfäste och partner på nya stora marknader.
För tio år sedan hade inte Jaden Smith skickats till Kina. Men på senare år har man i Hollywood noterat hur inhemska produktioner knaprat i sig amerikanska marknadsandelar i både Europa och Asien. Det irriterar. Intäkterna från utlandet är avgörande för amerikansk film och därför har bolagen blivit mer angelägna att försöka hänga med och anpassa sig till smaken på de lokala marknaderna.
Det är nästan som om ”Karate Kid” ödmjukt vill säga att man lärt läxan. Dres mamma är tvungen att flytta till Peking, eftersom bilfirman där hon är anställd lagt ned tillverkningen i Detroit.
Världen har förändrats sedan Daniel i första filmen vägleddes av mr Miyagi, som kom från Japan.