Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Kärlek och kulturkrockar” – Recension av ”The big sick”

Hynek Pallas om ”The big sick”, en film om ståuppkomiker.

4

Drama

”The big sick”

Regi: Michael Showalter

Manus: Emily V Gordon, Kumail Nanjiani. I rollerna: Kumail Nanjiani, Holly Hunter, Zoe Kazan, Ray Romano.Längd: 1 tim 59 min (barntillåten). Språk: engelska.

Det har väl inte undgått någon att ståuppkomikern har blivit samtidens rockstjärna. På senare år har ståupparna dessutom rört sig från egna komedishower till biografiska tv-serier och filmer. På HBO syns ”I’m dying up here” – om komiker i 1970-talets Los Angeles – och ”Crashing” där Pete Holmes skildrar sin karriär.

De får nu sällskap av filmen ”The big sick” där Karachifödde Kumail Nanjiani spelar sig själv i historien om hur han träffade sin flickvän Emily Gordon (paret har även skrivit manus ihop).

Nanjiani har gjort kometkarriär i rollen som nördig programmerare i ”Silicon Valley”. Till en början är det svårt att bryta loss filmens kämpande ståuppkomiker som kör Uber från seriens datanörd. Även Kumail i filmen präglas av plågad min och tvångsmässiga fyndigheter.

På söndagsmiddagarna hos familjen Nanjiani i Chicagoförorten framgår det snart varför: mamma envisas med att bjuda in pakistanska flickor med hopp om ett arrangerat äktenskap. Kumail respekterar familjekulturen (han har en hel show om den) men tror inte på den.

När han ska be i garaget sätter han på en timer och spelar tv-spel i stället. Hans bror Naveed (Adheel Akhtar) varnar för att mamman kommer att ”ghosta” Kumail (sluta svara på sms) om han dejtar en vit tjej. Och då träffar han förstås Emily (en klassiskt romcom-charmig Zoe Kazan).

Ljuv, knasig och rätt rolig musik uppstår. Emily pluggar till psykolog, och någonstans här ges en chans att tänka kring ståuppkomedins massiva framgångar. Som att den kollektiva frigörelseterapin för både publik och artist inte är oviktig.

Även ”The big sick” innehåller den obligatoriska scenen där livet kommer emellan och komikern inte kan genomföra sin rutin. I stället blottar han sina tragedier inför en plågad publik. För Kumails del sker det när krocken med familjen har blivit oundviklig och Emily plötsligt drabbas av en ovanlig sjukdom.

Det är, som ni förstår, inte världens lättaste ämnen som Kumail Nanjiani har valt att tackla. Lyckas han? På det stora hela förvånar ”The big sick” mer som ömt drama än som skrattfest (efter att tv-regissören Michael Showalter slutligen släpper sitcom-sargen). Det är lätt att se att den har skrivits av ett äkta par.

Mer förvånande är det att Kumail inte gör mer än stereotyper av sina föräldrar. De är förvisso välspelad och fint skildrade. Men talande nog får Emilys föräldrar – ypperliga Ray Romano och Holly Hunter – mer utrymme och nyans.

Deras acceptans av Kumail blir central. I en scen där Hunter kastar sig över en häcklare i publiken som ber Kumail ”dra tillbaka till IS” är det spänt på riktigt. Och kul när Kumail på pappans fråga: ”Vad tycker du om 11 september?” svarar: ”En tragedi! Vi förlorade nitton av våra bästa män.”

Fast efter att ha läst bakgrundshistorien om Nanjianis familj, och om hans och Emilys resa (något jag rekommenderar eftersom det vidgar upplevelsen av ”The big sick”), så är jag också övertygad om att familjen är ett ämne som Nanjiani inte är klar med på långa vägar.

Det ser jag fram emot.

Se mer: 

Tre andra ståuppfilmer: “Jo Jo dancer, your life is calling” (1986), ”Man on the moon” (1999), ”Funny people” (2009).