”Vi har levt i ett välfärdsexperiment som övergått till ett individualismens korståg. I dag är det många som inte ens vet vilken klass de tillhör. Min kusin och hennes arbetslösa kompisar som bor i Norsborg röstar på Moderaterna för att det är ”classy”, då anses man rik”. Så sade regissören Levan Akin i en DN-intervju i höstas i samband med att ”Katinkas kalas” hade förhandspremiär på Stockholms filmfestival. Rätt bra analys. Att ”klass” knappast är detsamma som politisk tillhörighet visar inte minst den senaste kultursidesdebatten
Titta på den välklädda vänkrets som samlas kring den stilfullt kedjerökande huvudpersonen Katinkas extremt snyggt dukade födelsedagsbord ute på landet. Lyssna på dem. Allt signalerar Östermalm/Lidingö, stil, god uppfostran. Men vad de framför allt skyltar med är kulturell kompetens. Vilket inte så lätt låter sig köpas för pengar. Och snarare kategoriserar dem som typisk ”kulturvänster” än visar att de röstar borgerlig.
Katinka är curator, hennes gäster jobbar också i konstvärlden eller med film och musik. Samtalen kring det somriga festbordet ute i trädgården kretsar kring allt från Cristos förpackningskonst till HBO-serier medan gästerna mumsar en trendriktig Mellanösternbuffé med auberginerullar, valnötsröror strösslade med djupröda granatäpplekärnor och kryddiga kycklinghjärtan.
Plötsligt störs idyllen, det där trygga samförståndet. Katinkas ohängde tvillingbror Joel (familjens antydda olycksbarn) dyker oväntat upp med en blondin som visar alldeles för mycket mage i släptåg. Linda skiter i designade kläder med rena linjer, tror att Katinka är en slags terapeut och är hjärtans glad över sitt programledarjobb för ett trashigt lekprogram.
Plötsligt är det inte så snyggt runt det där bordet längre. Medan den ljuva sommardagen går mot kväll och natt, kämpar sällskapet en ojämn kamp för att hålla stilen. Allt de vill är att fortsätta debattera kultur, röka snyggt, se härligt dekadenta ut runt poolen, sippa drinkar ... Men det går inte. Lindas närvaro plockar fram allt latent gnissel i maskineriet – det gäller såväl kärleks- som vänskapsrelationerna i sällskapet.
Levan Akin har en uppenbar känsla för stilmässiga signaler och har en fin förmåga att skapa attraktiva filmiska rum. Likt en Woody Allen delar han upp filmen i kapitel som signaleras med hjälp av ursnygga små pastelliga akvarellmålningar.
Jag önskar bara att ”Katinkas kalas” hade varit lika njutbar att lyssna till som den är underhållande att se på. Men där är Levan Akin inte än. Ibland är det träffsäkert och ganska smart, men lite för ofta haltar det – vilket gör rollfigurerna fyrkantiga och förutsägbara. Det är förstås ett stort åtagande, även om modet är stort, att göra franskinspirerad pratfilm på svenska. Jämförelsematerialet är lite för bra för att det ska bli snällt mot en debutant.
Ludde Hagbergs Greger är en av dem som kämpar med ganska omöjliga repliker, liksom Fredrik Lundqvists Joel. Tjejerna klarar sig i allmänhet bättre. Yohanna Idha (Linda) har med rätta fått mycket positiv förhandskritik, men Mia Mountains Katinka är mer sevärd med sin gåtfulla coolhet, en gestalt som till skillnad från de andra aldrig riktigt låter sig kategoriseras som någon särskilt ”typ”.