I ”Killers” kommer Aston Kutcher gående genom hamnen i franska Nice. Han har solglasögon, ser bister ut och håller högra armen rakt utsträckt mot havet medan han under rask gång fotograferar ut mot redden.
Hemlige agenten Kutcher lyckas med något svårt: att på ett uppseendeväckande skumt sätt fotografera havet på en turistort.
Det är i ett nötskal problemet med ”Killers”: Kutchers Spencer Aimes ska föreställa smart, men agerar som om han förberett sig för agenttillvaron genom att studera Harpos och Chicos spionteknik i ”Fyra fula fiskar” (1933).
Vilket i och för sig kanske är vad Kutcher behövt göra inför ”Killers”, en actionkomedi där både hjältar och skurkar måste tänka långsamt. Varje hjärnaktivitet över nivån hos fryst torsk och rollfigurerna riskerar att hamna före den lama intrigen.
”Killers” är ett enastående exempel på regeln att ju svagare manuset i en spänningsfilm är, desto mer enfaldiga tvingas rollfigurerna bli. Vill ingen ta på sig det tidsödande jobbet att försätta hjälten i svåra situationer får man ta till knepet att koppla ur hans självbevarelsedrift.
Det är i sådana filmer människor hjälplöst dras mot mörka källartrappor, och bestämmer att bästa sättet att leta efter en psykopat i en knivfabrik är att dela upp sig och gå var och en för sig.
I ”Killers” springer Kutcher i en scen ut ur ett hus åt just det håll från vilket det då peppras med automatvapen. Inget problem i den här filmen, i och för sig, där de topptränade lönnmördarna inte skulle kunna träffa en val om de låg under den.
Inkompetens är denna films deus ex machina, regissören Robert Luketics lösning på alla problem.
Uppslaget är ändå inte så dumt. Efter att i Nice ha träffat Katherine Heigls rikemansdotter drar sig Kutcher tillbaka från agentjobbet och bygger upp en ny tillvaro i USA.
Det blir några års idylltillvaro med den om hans tidigare liv ovetande Heigl, tills Kutchers gamla liv hinner ifatt honom. Det visar sig att åtskilliga grannar och arbetskamrater hela tiden varit planterade lönnmördare, otåligt väntande på kommandot att döda honom.
Prydliga medelklassamerikaner galna av blodtörst vill man alltid se. Men man tappar intresset när man inser att detta är en actionkomedi där såväl humor som action bygger på att alla inblandade beter sig så tafatt att de skulle kunna skada sig när de öppnar en bullpåse.