Ett sommarmonster. Halvdana specialeffekter och intrigen suger.
Jag vet inte om det är för att popkulturen håller på att dö ut som allting passerar revy men jag känner mig i alla fall väldigt gammal när trailern för ”Wall Street 2” visas och Michael Douglas gör samma miner och smider samma ränker som han gjorde för tjugotre år sedan. När det sedan blir actionkomedi och Cameron Diaz springer runt i gul klänning som i ”Min bästa väns bröllop” från 1997 och trånar efter Tom Cruise så känns det som att vara indragen i någon ”Vanilla sky”-liknande komplott.
Någon har inympat trivselminnen i min hjärna för att hålla mig lugn. Eller så finns det helt enkelt inte några unga filmstjärnor som är tillräckligt överdådiga för att få liv i konventionella genrefilmer.
Det här är ett litet sommarmonster till film som ska tillfredsställa alla sorters publik på en gång, där man inte missar något väsentligt om man hånglar eller kastar lite popcorn medan det pågår.
Cruise spelar en hemlig agent som jagas av CIA som en avfälling fast han påstår sig stå på rätt sida om lagen. Diaz spelar den oskyldiga bilmekanikern som kolliderar med honom på en flygplats och dras in i en vansinnesfärd runt jorden, förälskad men osäker på om hon har att göra med en psykopat eller en hjälte. Specialeffekterna är halvdana och intrigen läcker som ett såll. Men stjärnorna gör verkligen sitt yttersta för att staga upp det hela. Mangold har lugnat ner Cruises tvångsmässiga charmtrick så att bara en viss längtan blänker fram.
Egentligen skulle det behövas ett ösregn av eleganta oneliners för att det här skulle bli den åttiotalsactionkomedi den låtsas vara. Här duggar de inte ens tätt.
För det mesta klarar sig Cruise och Diaz på att pladdra oavbrutet och se ut som om de säger något dräpande fast det egentligen är saker som: ”That’s a beautiful dress by the way” eller ”Oh, my God” och ”Who are you? Really.” Och det är lätt att räkna ut vem som säger vad.
Men så länge det känns som om det är kul så är det kul och på det hela taget är det bang for the buck. I Wichita, Sevilla, Salzburg och i tropikerna.
Ibland snubblar regissören James Mangold (”Copland”, ”3:10 to Yuma”, ”Walk the line)” på västernbootsen i sina försök att hänga med i denna glassiga genre som har så lite med hans temperament att göra. Å andra sidan lyckas hans västernlugn ge de båda ärrade huvudrollsinnehavarna en viss värdighet, skymten av ett förflutet, av någon gemensam sorg som gör deras attraktion begriplig mitt i villervallan och de vita leendena.