Efter ”Hästmannen” kommer nu ”Kokvinnorna” av Tell Aulin och Peter Gerdehag. Och den är lika fantastisk som den förra. Den tar bara 94 minuter av ditt liv. Så se den, skriver Johan Croneman.
De gjorde kanske 2006 års bästa svenska film, alla kategorier, med sin ”Hästmannen”, Peter Gerdehag & Tell Aulin. Nu är de tillbaka med ”Kokvinnorna”, och vi får väl anta att de har tänkt till lite där, med titeln. Och det är kanske inte så dumt: ”Hästmannen” handlade om hästkarlen, enslingen, originalet, Stig-Anders Svensson, hans lant- och skogsbruk, framför allt hans älskade hästar, de tre ardennerna. En levande anakronism, en liten ö mitt ibland oss, den sista av sin sort.
Det var en sorglustig berättelse, bitvis vacker som en dröm, ”Kokvinnorna” är exakt samma sak, har exakt samma kvaliteter. Bär på samma sorglustighet, med ett foto som är magnifikt, bilder som är drabbande, enastående, underbara. Det finns en harmoni i berättandet som ligger i perfekt paritet med det som skall berättas.
Och jag tror att hela nyckeln är densamma som till all lyckad dokumentärfilm. Det är inte så enkelt som att Peter Gerdehag och Tell Aulin gett sig ut för att jaga en häftig story, och plötsligt sprungit på en.
Bilderna och berättelserna kommer till dem av helt andra skäl, nämligen det viktigaste: För att de väntar på dem. För att de väntar ut dem.
I Sibbalt, Halland, går allt sin gilla gång, årstiderna släpar sig fram, här har Britt levt med sina älskade kor i så gott som hela sitt liv. Nu är hon över 70 år, krum, sjuk, allt svagare. Om jag säger att hon går som en fällkniv, så menar jag att hon bokstavligt talat går som en fällkniv.
Hon har dock inte en tanke på att inte gå upp och handmjölka sina tretton kor varje morgon, men visst behöver hon hjälp, och visst har hennes syster Inger varit där, dag efter dag, år ut och år in. Mjölkat, mockat, utfodrat. Nu orkar hon snart inte längre. De träter, slänger lite käft, Inger säger att nu är det sista gången ”hon kör upp där” – snart är hon på plats igen.
Det är en kärlekshistoria också, som utspelar sig på flera olika plan, Gerdehag och Aulin blandar sina bilder med fotografier från förr, gamla familjefilmer. De går som hand i handske.
Maj-Ros, Liselott, Lilly, Stina, Kalven-Lille, Janette, Fille, Tora, Lisa, Laban, Rosa, Lena och Lill-Gille. Det är korna, nu måste Britt göra sig av med några, kanske alla så småningom. Hon sörjer som om hon mist sina barn.
Nittiofyra minuter av ett liv är inte mycket, ge ”Kokvinnorna” bara en bråkdel av det du lägger på ”Bonde söker fru”, schlager och torftiga lekprogram, och jag garanterar dig en upplevelse att bära med sig i månader.