Första gången jag såg Fredde Granberg var i ett sommarlovsprogram 1991. Han och Peter Settman hade kräftskiva med Kylie Minogue. ”The brain is the best part”, sa Fredde Granberg och sörplade i sig skaldjurens innanmäte framför en svårt chockad popprinsessa. Den komiska talang som Granberg och Settman uppvisade i det programmet märktes inte när de några år senare erövrade Sverige som den jönsiga duon Ronny & Ragge.
Däremot blev jag imponerad när Killinggängets Andres Lokko berättade om hur han i mitten av nittiotalet hamnade bredvid Fredde Granberg på ett flygplan. Den burleske komikern granskade sin snobbigare konkurrent. De hade aldrig träffats förut. Till slut sa Fredde Granberg: ”Har du flickvän?” Andres Lokko svarade: ”Ja.” Det blev tyst en stund. ”Brukar ni ligga med varandra?” frågade Fredde Granberg. Andres Lokko nickade. Granberg gav honom en förundrad blick och frågade till sist: ”Är det skönt?”
Jag nämner den förträffliga psykningen eftersom det vilar något John Belushi-aktigt över Fredde Granbergs skäggiga och stirriga uppenbarelse – något som gör honom mer intressant än den simpla humor som han specialiserat sig på i tv-serier som ”Midgård” och ”Dr Mugg”. ”Kommissarie Späck” är Granbergs andra polisparodi efter tv-serien ”Snutarna”. Leif Andrées överviktiga konstapel syntes först i några fejktrailrar under Guldbaggegalan. De avslutades med orden ”kommer aldrig på bio – vi lovar” men nu är långfilmen här.
”Kommissarie Späck” börjar ungefär som Beckfilmerna den parodierar. Ett lik hittas genomborrat av knivar, osthyvlar och gafflar. Späck drar genast slutsatsen att det rör sig om ett självmord – utfört av en seriesjälvmördare. Hans arga kollega Grünvald Karlsson, spelad av Johan Hedenberg (som inte lyckas vara lika komisk som förlagan Gunvald), misstänker en liga som sprider piratkopierad film. Tillsammans med sin nymfomaniska partner Irene Snusk (Cecilia Frode) försöker de hindra piraterna från att sprida dvd:er med ”Göta kanal 5” och ”Vi hade i alla fall tur med vädret – en gång till”.
”Kommissarie Späck” är betydligt roligare än liknande buskis. Som snutparodi slår den även ”Kopps” eftersom Fredde Granberg har detaljstuderat amerikansk slapstick som ”Top secret!” och ”Den nakna pistolen”. Under sin första halvtimme lyckas ”Späck” inkludera nästan lika många skämt per minut som förebilderna. Skojigheterna börjar redan under förtexterna när en pompös skylt, ackompanjerad av ett THX-swooshande ljud, meddelar: ”Den här filmen visas i adhd.”
Fredde Granberg verkar äntligen ha begripit (vilket han inte gjorde under Ronny & Ragge-tiden) att en scen inte blir rolig bara för att en person är tjock och talar provinsiell dialekt. Däremot vet han att följande saker definitivt är roliga: små hundar som blir överkörda, bistra poliser som visar obduktionsbilder för en lågstadieklass och Markoolio som blir skjuten med hagelgevär.
Det är frestande att ge ”Späck” ett högre betyg eftersom den satsar på brutala garv och undviker den juldagspremiärsmysiga familjefeeling som sänker så många svenska komedier. Tyvärr tappar filmen tempot under sin andra halva. Det blir allt glesare mellan lustigheterna och finalen är lika lam som nyårsrevyn i en småstad. Trots det är ”Kommissarie Späck” ett lyft för en genre som hittills varit hopplös på svenska. Synd bara att Fredde Granberg har missat att scener där män blir sparkade på pungen och börjar tala falsett hör hemma på samma humorkyrkogård som clowner och Bellmanhistorier.