Ambitionerna är storslagna och skådespelarna är lyskraftiga. Men Ella Lemhagens brett upplagda ”Kronjuvelerna” är för rörig för att övertyga, skriver Helena Lindblad.
En flicka, Fragancia Fernandez, sitter i ett förhörsrum hos polisen. Hon är misstänkt för mordförsök på en viss Richard Persson (Bill Skarsgård). Vad hände den natten då hon stegade upp till fabrikörsvillan med en pistol i handen? Om det var hon, varför ville hon då skjuta en jämnårig gammal klasskamrat?
Liksom i ”Slumdog millionaire” blir det ett långt förhör som avslöjar det märkliga, dramatiska, magiska, färgstarka men framför allt sorgliga liv som flickan – spelad av en stram och säker Alicia Vikander från ”Till det som är vackert” – har levt. Det blir en lång serie tillbakablickar som har sin utgångspunkt i flickans födelse. En dramatisk förlossning som sker i synk med just Richard Perssons. Han är rikemanssonen som föds med silversked i munnen men med en extremt krävande far. Hon är arbetarflickan vars far tillverkar skor men drömmer om att uppfinna något mycket mer substantiellt. Trots väsensskilda livsförutsättningar kommer barnens liv att länkas samman för evigt.
”Kronjuvelerna” bygger på en originalhistoria av författaren Carina Dahl (skrev bland annat julkalendern ”Dieselråttor & sjömansmöss”) och har storslagna ambitioner att spränga ramarna för traditionellt historieberättande (i alla fall svenskt). Sist någon försökte vara lika djärv när det gäller att skapa stiliserad epik med sagostämning och stora känslor måste ha varit Anders Grönros ”Glasblåsarns barn” på nittiotalet, utan jämförelser i övrigt.
”Kronjuvelerna” placerar sig utanför tid och rum i en miljö som kanske mest liknar en filmdröm om en burgen, fransk småstad på femtiotalet. Idén om klassamhället, respektive könsstrukturerna kommer i alla fall därifrån. Rekvisitan i övrigt kommer från alla upptänkliga decennier, från sekelskifte och framåt där högborgerliga stilideal krockar med religiöst kitsch à la Sydeuropa.
Karriärdrömmarna andas dock åttiotal, i alla fall om man ska döma av sagohjälten Petersson-Johnssons hiskligt smetiga hockeyfrilla och tajta byxor högt upp i grenen (Björn Gustafssons fan-club kommer att vrida sig i plågor, han är verkligen inte vacker). Kommer man till språkbruket är det arkaiserande på ett helt eget sätt.
Sammantaget blir det ett fragmentariskt sammelsurium av detaljer som dessvärre inte gagnar den redan spretiga historien som vill vara både hög och låg samtidigt, som vill omfatta allt från prosaisk hockeyromantik till högtflygande, Strindbergska alkemidrömmar. Det finns så många trådar att dra i när det gäller Fragancias dramatiska livssaga, men ingen av dem känns riktigt färdigtänkt. Spretigheten genomsyrar dramaturgin också och man kommer aldrig riktigt nära någon av karaktärerna.
Vad är det som ”Kronjuvelerna” vill berätta egentligen? Det fantasifulla och bitvis förstås väldigt läckra tilltalet signalerar familjefilm, men undertexten är så fylld av tragik, ångest och övergrepp att det är svårt att tänka sig en yngre målgrupp. Att ”Kronjuvelerna” kommer som betydligt mer utsträckt tv-version i höst kanske gagnar historieberättandet men filmversionen övertygar inte, trots lyskraftiga skådespelarinsatser.