I bakgrunden sker omvälvande händelser, Shahen av Iran störtar med militärens och CIA:s hjälp den demokratiskt valde premiärministern Mosaddeq (CIA regisserade hela föreställningen, året är 1953) – i förgrunden fyra kvinnor, fyra skilda öden, bakgrunder.
En prostituerad på flykt undan skammen, en äldre frånskild kvinna på jakt efter sitt eget liv, en politiskt intresserad aktivist, en olyckligt förälskad kvinna.
De kommer att sammanstråla i ett hus, i en närmast magisk trädgård. Magin är över huvud taget ständigt närvarande. Det är ett rätt litet, återhållsamt, fungerande, men mycket vackert skådespeleri. Det är tyst men aldrig stumt, man lyssnar intensivt på varenda stavelse – dialogen är ändå komplett underordnad bilden. Det är givetvis alltid en befrielse numera – majoriteten filmer innehåller snart bara text, något att läsa, någon som berättar varför vi skall läsa. I ”Kvinnor utan män”, den exiliranska konstnären Shirin Neshats långfilmsdebut, får man både lyssna och leta, små förskjutningar i uttrycken, inget överspel, mycket undertext.
Med det vill jag säga att filmens foto är filmens hela behållning – filmens poesi är bedövande. Jo, jag vet, den formuleringen kan slå ihjäl vilken film som helst, särskilt en iransk film på Folkets Bio. Men så är det. Det är ingen kioskvältare, snarare en liten politisk introduktion, formulerad som dikt.
Inledningen berättar allt. Med tre fyra intensivt storslagna bilder får Neshat hela den politiska, feministiska idén på plats.
Därefter råder det aldrig någon tvekan om vad det är vi tittar på.
Mansporträtten är svala, de manliga karaktärerna extremt endimensionella. Det är säkert ett rimligt val Shirin Nashat gör, kvinnorna är hennes historia – men just här, och just nu, tenderar filmens män att bekräfta varenda fördom vi har om islam och islamiska män som hundraprocentigt svinaktiga.
Frågan är betydligt mer komplex än så, givetvis vet Shirin Neshat det också, frågan är varför hon ändå väljer att förenkla verkligheten på just det planet – och därmed liksom fördriva den ur filmen.
Hon saknar lite tillit, helt enkelt. Det hon skall berätta är så viktigt att hon inte tycker sig behöva fler nyanser.
Martin Gschlacht foto är bedövande, stort, snyggt, underskönt. När såg man senast en svensk film som var plåtad med den enorma skärpan och det modiga bildvalet? Nej, aldrig numera. ”Kvinnor utan män” är mödan värd, politiskt lite tunn, men poetiskt mycket värdefull.
Det ursprungliga videoverket med samma namn har nyligen visats på Kulturhuset i Stockholm.