Filmrecensioner

”Kyss mig”

Mias (Ruth Vera Fernandez) och Fridas (Liv Mjönäs) tillvaro sätts ur spel när de blir förälskade i varandra.
Mias (Ruth Vera Fernandez) och Fridas (Liv Mjönäs) tillvaro sätts ur spel när de blir förälskade i varandra. Foto: Rolf Konow
”Kyss mig” är en vacker kärleksfilm med ett lätt överlastat manus. Men ibland gnistrar det till och då sprakar det ordentligt, vilket helt och hållet är skådespelarnas förtjänst.
Filmrecension
3

Titel: ”Kyss mig”

Kategori: Drama

Regi: Alexandra-Therese ­Keining

Medverkande: Krister Henriksson, Lena Endre, Ruth Vega Fernandez, Liv Mjönes, Joakim Nätterqvist, Tom Ljungman m fl.

Längd: 1 tim, 47 min (från 7 år).

Intervju med Ruth Vega Fernandez

Läs På stans intervju här

Se filmklipp här

”Kyss mig”

Krister Henriksson har alltid klätt bra i sina överklassroller, män med makt och pengar gör han med särskild stil och pregnans. Han har ett alldeles eget och speciellt sätt att fästa blicken på, både nonchalant och lite överlägset, men framför allt: fullt av självförtroende. Ett sådant självförtroende överklassen föds med.

I ”Kyss mig!” gör han Lasse, en charmigt slängig, självupptagen och egenkär man som inte ödslat särskilt mycket tid åt sin familj och sina barn – jo, han tror det, på det sätt sådana män alltid tror att de är perfekta, i allt.

Nu förlovar han sig med Elisabeth (Lena Endre) och parets vuxna barn möts för första gången på denna förlovningsfest. Mia (Ruth Vega Fernandez) kommer i sällskap med Tim (Joakim Nätterqvist) som hon snart skall ingå ett präktigt borgerligt äktenskap med. När hon stöter ihop med Elisabeths vackra frisläppta dotter Frida (Liv Mjönes) drabbas hon av passionen – den slår ner som en blixt från kolsvart himmel och Mia saknar så att säga rätt åskledare.

Men här finns också andra relationer i gungning, Mias förhållande till pappa Lasse bygger på många och långa förträngningar från förr. Mia och Tim har både en kärleks- och en arbetsrelation som målar in dem, särskilt Mia, i ett hörn. Många nya påfrestningar när så gott som allas liv tar en ny riktning.

Manuset är lätt överlastat, med bitvis rätt yxigt språk, och lite för många förklaringar marinerade i dialog, men det gnistrar också till med jämna mellanrum och då sprakar det på så inåthelsicke – jag tror att förklaringen till det ojämna spelet står att finna i texten, de glimrande höjdpunkterna får man helt och hållet tillskriva skådespelarna. Det var mycket länge sedan man såg ett så högintensivt och ener­girikt spel, och det dyker upp i många skilda konstellationer. Mias och Lasses uppgörelser, Mias och Fridas möten, Elisabeths och Lasses samtal.

Det är en kärleksfilm som kanske egentligen hade mått bättre av en något traditionellare utformning, och ett mindre ”provokativt” tema – det är visserligen vackert gjort, mycket fint fotograferat av Ragna Jorming, men just den sexuella redovisningen blir inte mycket mer än en snygg kittling.

Lena Endre står upp fint för sin karaktär, som tyvärr är den på papperet kanske mest slätstrukna (alltid mammas roll att agera kökstapet), Liv Mjönes får också ibland rejäl skjuts på sin Frida, hon delar även samma förtjänst med samtliga i ensemblen: de är sämst som klichéer, bäst när de får arbeta med egna erfarenheter och minnen.

Ruth Vega Fernandez är helt magiskt bra när hon tonträffar, och det gör hon ju som vanligt mycket ofta; när manus haltar, haltar också hon. Hon har en enormt fin blick – och som hon kan hålla i den! Länge, intensivt. Hon berättar mycket, med väldigt lite.

Det kan bli en riktig publikfavorit – inte helt oförtjänt.