Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

"Lånaren Arrietty"

Filmrecension
4

Titel: "Lånaren Arrietty"

Kategori: Animation

Regi: Hiromasa Yonebayashi

Längd: 1 tim 34 min. Från 7 år

Lånarna, om ni inte redan visste det, är småfolket som lever på det som människor inte behöver. De är blott en tvärhand höga, ett undantagsfolk som  bor i sina små hem under kök och i källare. På nätterna ger de sig ut för att ’låna’ av oss bjässar till sitt anspråkslösa uppehälle.

Den brittiska författaren Mary Norton började skriva sina böcker om lånarna på 50-talet, sagolika i sin realism, realistiska i sitt fabulerande.

Den kavata lånarflickan Arrietty är en perfekt hjältinna för den japanska animationsstudion Ghibli.

Övervakad av mästaren Hayao Miyazaki gick regiuppdraget till den unge debutanten Hiromasa Yonebayashi.

Man blir inte besviken. 

Arrietty bor med sin mamma och pappa i ett mycket litet hus. Det ligger källaren till ett mycket stort hus på landet. I det stora huset ligger pojken Sho mest på sängen och väntar på en hjärtoperation. Han ska vila upp sig hos sin mormor och hennes ilskna hushållerska.

Det är ett under av detaljrikedom att följa Arrietty på hennes första spännande lånarutflykt med pappa: genom de av oss oanade håligheter och mellanrum som ett hus rymmer, för små för möss men alldeles lagom för lånare. Den som undrat över dragningskraften hos dockskåp får en förklaring här.

Likaså helt oemotståndliga är handlaget i naturskildringarna. Det där lilla vajandet när Arrietty banar sig väg genom gräset, duckar för regndropparna, kastar boll med en hoprullad gråsugga eller jagas av gräshoppor.

En tappad sockerbit – så tung för en lånare! – blir startpunkten för en vänskap mellan Sho och Arrietty.

Men lånarna är en hotad sort, så snart människorna fått syn på dem måste de flytta.

Som alltid står Studio Ghibli på allt hotat småfolks sida. 

Inte bara det: merparten av Ghiblis filmer förmår växla spänning med poesi och paus, så sällsynt i dagens animerade film som gärna hetsar fram med action och andnupenhet som främsta poäng.

Att Yonebayashi är Miyazakis lärjunge står utom allt tvivel.

Ska man ändå invända något, skulle det vara mot den lite översentimentala musiken eller det något antikverade i en vimsig mamma, en något stelbent pappa och en utrotningsglad hushållerska.

Men så lite ont får man ta med det myckna goda.